Mobilen ger ifrån sig ett burr med skum signal. I ett messenger-meddelande från min fru finns en länk till en annons om kattungar till salu. Renrasiga sådana. Snobbakatter. Extremsöta små pälsbollar med stora ”kolla så överdrivet j…a söt jag är”-ögon som frammanar en rejäl ”köpa katt-lust” hos hustrun. ”Vi kanske skulle ha två!” skriver hon, oroväckande, under länken.
Jag medger att Drakaberga lider av en viss kattbrist. Senast i morse hamnade jag öga mot öga med en lömsk, daggmasksvansad gnagare som huserar i höskjulet. Men två katter. Dessutom raskatter, så dyra (antar jag) att man inte skriver ut priset i annonsen. Jag ser framför mig hur Drakabergaräven slickar sig runt munnen och tänker: ”Wow! Gourmetmiddag! Huvudrätt och efterrätt!”
Jag tittar på annonsen igen. ”Köp oss! Du vet att du vill och att barnen aldrig kommer at sluta älska dig!” säger den med förförisk röst.
Om jag skulle övertalas till ett köp måste vissa regler gälla. De skall tränas till ett ler och långhalmat partnerskap, ungefär som det Simon and Garfunkel hade innan de blev ovänner och bröt sitt samarbete. De skall stå vid varandras sida i vått och torrt, som Sonny and Cher gjorde innan de skiljdes, vilket bör få rävjäveln att hålla sig på avstånd. Jag kräver ett Björn och Benny-liknande samarbete i jakten på Drakabergas gnagare, ekorre undantaget.
OCH jag kräver att de är evigt avmaskade och att de inte fäller hår överallt, ungefär som bröderna Rongedal.
Sistakravet är att jag får döpa dem efter något av de fetstilade duoparen ovan.
Räknar inte med det.
Trevlig fredag!