Såg två ekorrar idag.
Två grenar ifrån varandra.
Den ene höll en kotte som ett tillhygge. Den andre såg lite handfallen ut. Besviken. Hade kanske förväntat sig lite vårrusigt ekorr-rajtantajtan.
För att ta det från början vaknade jag i morse och hade blivit med basröst. Efter att ha varit omgiven av influensa i snart två veckor misstänker jag att en litet gäng baciller slagit läger på mina stämband och gett mig en amerikansk filmtrailerröst. ”In a world where darkness rules…”, typ.
Trots att jag hade vissa flunsavibbar stack jag tappert (eller idiotiskt) till jobbet.
En klar iskall morgon blev till varmaste vårdagen hittills, en riktig ”jackan i fingerkrok på ryggen-dag” och jag tog ett folkhögskoleaktigt beslut att promenera en runda med mina engelskelever. Röenarundan. Eller The Roenarunda som den fick heta idag eftersom jag strängt förbjöd all konversation på svenska. En utmaning för eleverna och för mig skulle det visa sig.
Inledningsvis gick det bra då vi pratade om väder och vind (weather and wind). Lärarsjälvförtroendet var på topp och min engelska flöt som smällt smör på en ugnsvarm lax. Men problem uppstod under ekorrdramat som beskrevs inledningsvis. Med Rikard Wolff-djup stämma mullrade jag fram: ”Look at the squirrel! It’s holding a… eeh…kott!”.
Kotte på engelska!?
Resten av rundan lät jag eleverna sköta snacket. Jag var ju tvungen att spara min stackars röst.
(Cone heter det. Jag googlade!).