Plötslig snor-Niagara från höger näsborre. Som ett bungyjump ger det sig av, fortfarande förankrat i näsvingen. En Henrik Lundqvist-snabb reflex skickar ut en hand som hinner fånga det innan det tar mark i Lukas Ernryds krönika som ligger framför mig på köksbordet. I skottlinjen, så att säga.
Jag vrålnyser, snorar och det pågår en rosslig slemfest i svalget. Ändå är jag nötkärnefrisk jämfört med Hanna som nu är drabbad av ”hopp och förtvivlan-influensan” som ockuperat vårt hus under två veckors tid. Ena stunden har febern legat på mänsklig nivå för att i nästa stund skjuta i höjden och landa kring MP:s ålder (Grattis i skrift, by the way!).
För vår tjej som hade hoppats på att kunna genomföra sin första tävling i hästhoppning idag blev givetvis besvikelsen monumental då hon vaknade i morse i nästan friskt tillstånd för att en timme senare alstra en ogemytlig kakelugnsvärme. Hon som levt på hoppet att få hoppa i flera dagar. En stående replik har varit: ”Jag mår myyycket bättre nu!” Orden har stundtals yttrats med febermatt förkylningsröst och med vädjande glansiga ögon, lika trovärdigt som när Gryningspyromanen hävdat att han bara råkat komma cyklande väldigt nära eldsvådor och att hans eu de cologne råkar lukta bensin.
Senast klockan fyra i morse då Hanna drabbades av ett plötsligt näsblodbad ansåg hon sig må myyycket bättre. Hon behövde bara äta något eftersom hon var ”helt tom i magen”. Jag hjälpte henne först att få stopp på flödet med en rejäl bomullstuss i borren och torkade upp i badrummet där det vita handfatet hade rejäla röda ränder. Som en polkagris ungefär. Därefter satte jag henne på en stol vid köksbordet och började rota efter något ätbart i kylskåpet.
”Det måste va nått kallt” sa hon. ”Kanske… Piggelin!?”
I normala fall hade jag svarat typ: ”Dream on!”. Men i mörkret, omtöcknad av trötthet, försåg jag henne givetvis med glass. I mitt medgörliga ”tycka synd om min tös-tillstånd” hade jag grillat korv, återskapat julafton eller köpt en hundvalp om hon hade frågat.
Synd om henne som sagt. Och om Anna som, inför den inställda tävlingen, ägnade morgonen åt att försöka få Sessan ren efter dagar av gyttjebad i hagen.
Att ha en vit häst är som att dra på sig den där fräscha vita T-shirten och sätta sig framför en middag bestående av köttfärslimpa, brun sås och potatis. Dömt att misslyckas. Givetvis glider potatisen av gaffeln och givetvis stänker såsen i vit T-shirt-riktning. Som om brunsåsen strävar, trånar och längtar mot det vita. Skillnaden mellan T-shirten och hästen är att varken Vanish eller Klorin är det minsta effektivt på en D-ponny.
Nä, om jag skulle ta och snyta mig.
Glad lördag!