Den morgonen

Jag svarar innan den första telefonsignalen hinner klinga ut.

Har sovit lätt. På helspänn. Precis under vakenytan.

Samtalet är väntat. Och kort.

”Jag tror det är dags!”

Klarvaken reser jag mig ur dubbelsängen som nu upptar större delen av mitt gamla tonårsrum. Väggarna som tidigare pryddes av planscher och urklipp föreställandes musikidoler bär nu porträtt av barn i olika stadier av uppväxt. Runda, gulliga barnkinder. Fjuniga, kantiga tonårsdrag.  Dåtid bakom glas och ram.

Det är tidigt. Fem, kanske sex. Svårt att avgöra i slutet av oktober då man nyligen vridit timvisaren tillbaka. I det vassa halljuset kisar jag mot väggen vid badrumsdörren, där klockan brukade hänga, och möts av den åldrade, piprökande sjömannen som blickar mot okänt mål.

Badrummet är litet och fönsterlöst och jag väljer att sittkissa i det dunkla lampskenet. Rund, liten spegel över handfatet. Flytande tvål med doft av blombukett. Snedvägg som kräver en lätt tiltad hållning då man står upprätt. Ungdomens morgonrutiner känns bekanta men märkligt fjärran.

Trappan ner är hal och jag förvånas över att jag aldrig har halkat i den. Inte vad jag kan minnas, i alla fall. Tvärtom minns jag hur jag som tonåring gjorde sport av att ta mig till andra våningen med så få trappsteg som möjligt.

I hallen passerar jag finingången som aldrig används av någon annan än jultomten. En gång om året. Möjligtvis har Jehovas vittnen gjort sina försök just här men har aldrig släppts innanför.

Jag stannar upp i köket. Husets trivsamma hjärta. De nya köksluckorna som mor är så förtjust i är fortfarande främlingar i mitt uppväxtkök. På väggen bakom mors plats vid köksbordet hänger almanackan med barnbarnbilder. En uppskattad julklapp varje år. Dessa innerligt älskade barnbarn som tar så stor plats i mors liv. ”Danne 41” står det på den nionde med mors bekanta handstil. Jag öppnar kylskåpsdörren som är belamrad med färgglada barnbarnsteckningar. Näslösa huvudfotingar under gladmun-sol. ”ja elskar daj farmår” Jag stänger dörren igen. Frukost får vänta. Tiden är knapp.

I grovköket tar jag ett märkligt beslut. I stället för att gå till vänster ut i hallen, dra på mig jackan, sätta mig i bilen och köra mot det som väntar, väljer jag höger in till badrummet, släpper alla plagg på golvet och ställer mig i duschen. Som om jag har makten att dra ut på det oundvikliga. Som om en sju minuters dusch ger sju minuter mer av liv.

I ett års tid har jag motvilligt försökt måla upp detta ögonblick i mitt inre. Hur jag sätter mig i bilen för att ta mig dit mitt liv blir ett annat. En resa från ett före till ett efter. Under detta år av hopp och förtvivlan har jag ofta sökt mig till musiken. För tröst, för uppmuntran, för glädje, kanske. Bara för en vecka sedan stod jag på garageuppfarten och tvättade bilen. Tårar rann längs kinderna. I hörlurarna spelade jag ”I gott bevar” från Kristina från Duvemåla där Kristina tröstar Karl Oskar inför sin stundande död. Där och då handlade sången om min mor och min far. Om deras resa. Om deras kärlek. Jag frammanade bilden av deras första möten för nästan femtio år sedan. Hon tolv. Han fjorton. Så unga och så kära.

Nu sitter jag i bilen till slut och Helen Sjöholms underbara röst sjunger mig varm under den korta turen.

”En gång var jag rädd för mörkret men det är jag inte mer

Dagar, nätter, det gör ingen skillnad jag är trygg vad som än sker

Du ängslas över mig men jag kan lova dig

Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar

Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter och du ska alltid minnas vad jag sagt

Jag är i gott bevar”

     Staden håller så sakteliga på att vakna. Morgontrafiken är fortfarande gles. Jag stannar till vid ett övergångsställe där en hundrastande man passerar. Både han och hans pyttelilla hund ser frusna ut. Jag lyckas finna en parkering nära entrén. Havsnära, rå morgonkyla omger mig från bilen till de självöppnande glasdörrarna. Jag knäpper jackan. Innanför ligger sjukhusdoften tjock och varm. Jag tar till höger och går den nu välbekanta korridoren som leder till mors rum medan jag knäpper upp jackan igen.

På andra sidan den stängda dörren möts jag av min far, min syster, min bror och min moster. Jag är sist in. Jag hälsar dämpat och går genast bort till sängen där mor ligger. Lägger min hand mot hennes kind, pussar hennes panna och viskar:     

”Jag är här nu, mor!”

Och allt blir stilla.