Vi tog oss en bra bit upp på Sverigekartan i helgen.
Till Mellansundet närmare bestämt.
I höjd med Stockholm. Vid den norrländska gränsen för en gammal Trelleborgare.
Vi startade efter jobbet i fredags och hamnade ganska snart på Sveriges tråkigaste körsträcka, E4:an mellan Markaryd och Jönköping. Splitternya sommardäck gjorde dock körupplevelsen klart drägligare och, framförallt, tystare efter vintersäsongens dubbdäcksrasslande.
Ett familjesynkat magkurr uppstod i Jönköpingstrakten och en Burger King-skylt på fel sida vägen lockade oss till en avfart som vi hoppades skulle leda oss till födan. Ett visst virrvarrande krävdes innan lokalen lokaliserades.
Mätta med rå lök-andedräkt och ketchupmungipor drog vi sedan ut på vägen igen. ”Titta barn! Till vänster har ni Vättern och här framme till höger står Trollhättan-trollet!” slängde jag världsvant ur mig innan mitt undermedvetna viskade: ”Va’ sa du nu?”. Självklart står trollet i Husqvarna men det är ju så lätt att ta fel på städer, speciellt då de stavas så lika (hrm).
Resten av resan undvek jag att försöka geografibriljera. När vi närmade oss vår slutdestination körde vi genom en liten håla som hette ”Äs”. Fantastiskt namn på ett hål om man uttalar det med Texas-dialekt vilket min humoristiska fru gjorde.
Efter vissa ”GPS-om och men” nådde vi slutligen fram. Med stel rygg och träsmaksdomnad rumpa haltade jag fram till värdparet, Caroline och Richard, och drämde till med en bamsekram trots att vi bara träffats vid ett tillfälle tidigare. Kändes helrätt.
Vi gick husesyn i deras fantastiska hem som placerats precis vid Mälarens strand. Ganska snart hamnade vi utomhus där vi njöt av vykortsutsikten. Njöt och njöt förresten. Avundsjukt tänkte jag: ”Jag vill också ha en sjö”.
Snart dök fler goda vänner upp och vi lämnade vår packning i gästhuset. Vår gemensamma sammanlagda produktion av barn ”klickade” på fyra minuter och de sju avkommorna försvann till värdbarnens rum.
Efter att ha utfodrat oss alla med en matig Ceasarsallad försåg den förtjusande och modiga värdinnan alla barn med en present i form av en Kalmartrissa. En svart sådan. I ett smakfullt och väldigt ljust inrett hus. Att lägga sju stycken jojoar i ovana barnhänder i åldern 6-10 kräver mod. En Kalmartrissa kan vara ett massförstörelsevapen i fel händer.
Dag två inledde två av tre män med att springa en mil. Den sista, förståndiga, tredjedelen valde att återhämta sig efter vissa drycker kvällen innan och njöt dessutom av att vara fri från hästutsläppsförpliktelser.
En frukostbuffé senare tog vi oss ut på en promenad i en närbelägen blåsippebelamrad Carl von Linné-lärjungeplanterad bokskog. Pigga i sinnet återvände vi sedan till utgångsläget och hoppade i bilar för att köra och köpa närproducerad nermald oxe inför hamburgarelunchen som sedan stod på schemat.
Efter maten satte man våra föräldranerver på prov då alla söner satte sig i en motorbåt med en 10-årig kapten för en sväng på Mälaren. De skötte sig givetvis exemplariskt och varenda en återvände i livslevande tillstånd.
Mätt på gränsen till koma kände jag plötsligt hur John Blund började antasta mig. Tvärtrött som ett spädbarn satt jag en stund och spelade pigg innan min Anna sa de vackraste ord jag hört sedan ett visst ”Ja!” i Andrarums kyrka 2004. ”Du ska kanske strunta i att följa med till Strömsholm och titta på hästar och i stället sova middag så länge!?” Hon kunde lika gärna sagt: ”De ringde förresten från USA och en avlägsen släkting har tydligen testamenterat 31 miljoner dollar till dig.”
Jag nästan sprang ut till gästhuset, rullade ner en rullgardin och kröp jublande ner under täcket. Ja, jag utstötte faktiskt ett litet jubelläte. En kombination av hamburgermättnad och vågkluck skickade mig rakt ner i djupsömn och jag vaknade inte förrän barnen återvände från hästinfernot.
Mot kvällningen samlades vi än en gång kring matbordet där italiensk plockmat och gott vin avnjöts. Richard visade sig vara väldigt nyfiken och intresserad av allt. Han satt dessutom inne med historiska kunskaper utöver det vanliga. Som att äta middag med Herman Lindqvist ungefär. Fast mer historiskt korrekt. Underbart.
Caroline gick ofta beväpnad med en kanonliknande (Canonliknande) kamera som smattrade loss med jämna mellanrum vilket gjorde att jag blev till ”man som absolut inte är medveten om kameran och är jättenaturlig”. Alltså tvärtom. Jag är hopplös kring kameror men jättefina bilder hamnade sedan på fejan.
Söndag förmiddag satte vi oss i bilen igen för en märkligt långdragen hemresa trots att den gick nerför på kartan. Väl hemma ställde jag mig på altanen och blängde surt på omgivande hagar och skog.
Jag vill ha en sjö!
Tack, strålande vänner för en underbar helg! God mat, härliga vyer, en tupplur, stimulerande samtal.
Låt oss återses snart!