Besökte tandläkaren igår.
Nerverna låg utanpå kroppen som en poncho när namnet ropades upp av tandsköterskan.
Jag satte mig darrigt i stolen och såg hur tandläkaren plockade fram röntgengrejen som alltid känns för stor för en människomun.
Det röntgades och konstaterades att allt såg bra ut. Det fanns bara lite tandsten som skulle slitas ut med den hemskt vassa kroken.
”Det kommer inte kännas ett dugg” sa hon i vanlig ordning.
”Yeah, right” tänkte jag.
Jag satt stel som en pinne under hela proceduren. Varje muskel från norr till söder fjäderspändes och släppte inte efter förrän de magiska orden ”Varsågod och skölj” uttalades.
Nu återstod bara polerandet och jag kände hur ett lugn spred sig från topp till tå.
”Då var allt klart, Johan” sa tandläkaren till min coola son och jag reste mig lättad ur kontorsstolen där jag hade suttit som åskådare.
Nästa månad är det min tur.
Trevlig onsdag!