Djupt koncentrerad går jag den snirkliga skogsstigen i svagt uppåtlut till vår sommarhage. En full vattenkanna i varje hand. Hästarnas vattenkar behövs påfyllas inför dagen. Stegen känns lätta, inledningsvis. Trettio meter senare, inte så lätta. Ytterligare trettio meter och jag börjar flåsa. Underarmarna har börjat klaga på den löjliga, men just nu, nästan orimliga bördan.
I detta läge klibbar sig en nyvävd spindeltråd fast diagonalt över mitt ansikte. Från nordöstra delen av pannan, över ena ögat, snett över näsan, passerandes munnen för att lämna ansiktet i sydväst. Denna spindeltråd känns inte i närheten så intressant som en viss elefanthjord får för sig i den välkända barnlåten. Kanhända upplevs den annorlunda då man balanserar på den. Jag tycker i vilket fall som helst att kombinationen spindelväv och ansikten är direkt vidrig men väljer ändå att gå på då målet är inom synhåll.
Vid karet ställer jag ner kannorna så bryskt det går utan att spilla. Vill liksom markera för eventuella spindelvittnen att det här inte är ok. Jag fnattar mig frenetiskt i ansiktet för att avlägsna tråden och känner samtidigt en bultande matthet i underarmarna. Det bränner i låren och jag flåsar jag som om jag bestigit Kebnekaise.
Jag är där nu. Rock bottom. Nästan kriminellt otränad.
Jag borde inte vara förvånad. Då vi var i Sydafrika bodde vi på fjärde våningen i ett av hotellen. Anna föreslog att vi skulle ta trapporna varje gång, för vardagsmotionens skull, vilket jag muntert hoppade på. Redan första gången fick jag fejka ett toabesök då vi nådde rummet för att, bakom stängd dörr, hemligt hämta andan och på så vis dölja min uppenbara konditionsbrist. De följande dagarna kastade jag lystna blicka på hissen men fortsatte den ”tuffa” trappträningen.
För några dagar sedan pumpade jag sonens fotboll och fick kramp i triceps. Dagen efter vaknade jag med träningsvärk. Soffpotatisigt!
Nu måste jag sluta skriva innan mina fingertoppar kroknar av utmattning.
Grattis, förresten, till Micke Lindauer, född Jynsen! En vältränad jävel!
Ha de’!