9-årskalas för släkten i morgon.
Ogräsrensning idag.
Rutinerat klär jag mig i mjukisbyxor som, i min underbara värld, heter slöddebyxor.
Man slöddar i dem, helt enkelt.
Men inte idag. Idag använder jag dem på grund av resåren i midjan. Jag kommer nämligen huka till större delen eftersom ogräs har en tendens att befinna sig på markplan. Ben lär böjas i tid och otid vilket utesluter tajta jeans. Dessutom har jag, under höst och vår, varit sympatidräktig med Mysan, som i tionde månaden, i ärlighetens namn, är mer himlakropp än häst. Jag har visserligen börjat jobba på mitt omfång men magen trivs fortfarande allra bäst byxor med resår.
Under arbetets gång börjar min gubbarygg snart protestera mot fällknivsvinkeln som den tvingas stå ut med och ber mig att ”för helvete böja benen!”. Jag lyder order men märker snart att en domning sprider sig från stortå till höft på grund av min obekväma ”jag bajsar i naturen”-ställning. Jag hämtar då en metallpall som bor i stallet och brukar tjäna som ett ”hoppa upp på hästen”-hjälpmedel för de som sysslar med sånt konstigt. Pallen visar sig vara några centimeter för hög vilket gör att benen får vila medan ryggen får jobba. Jag väljer därför att ömsom sitta på pall tills ryggen inte pallar (häpp!), och ömsom sitta på huk tills benen domnar.
Då jag tömmer min ogräshink i komposten passerar jag vår ute-jacuzzi. En underbar lyxighet som ingick i husköpet för tre år sedan men som har fungerat sådär under vinterhalvåret. Den har visserligen värmt vattnet men bara till cirka 17 grader. Nu hör det till saken att jag är en hopplös man i tekniska situationer och blir direkt livrädd om jag skruvar isär apparater. Jag begriper, ärligt talat, inte ett skit av det jag ser. Jag känner män som löder ihop saker, svänger sig med exotiska ord som ”säkring” och förstår vad ett relä gör. Men jag blir bara ängslig och vill fly. Teknikprylar hamnar på återvinningen om jag ger mig på dem.
I stället har jag en naiv tro på att vissa apparater lagar sig själv. Jag hoppas att den tar sitt förnuft till fånga och, typ, helar sig själv, om jag tror tillräckligt hårt. Jag går därför fram till vår jacuzzi och lyfter på locket. Förväntansfullt. Och döm om min förvåning (har alltid velat använda det uttrycket i text) då termometern står på 35 grader. Halleluja! Ett mirrrrakel som Rrranelid skulle ”sjunga”. Jag springer, tårögd, till köket och berättar för Anna om undret och hon förser mig genast med klortabletter som belöning till vårt älskade bad.
Nu drömmer jag om att sänka ner min sargade ogräsplockarkropp i varmt, masserande vatten med ett gigantiskt glas ”fredagsmys”.
Och få rivsår på ryggen eftersom det finns klor i vattnet.
Trevlig helg!