Helt solo tassar jag in på gymmet och tittar mig lite blygt omkring. En spotify-lista med modern musik står och puttrar i sin ensamhet och en djupt filosofisk fråga slår mig. Hörs musiken då inga öron är där och lyssnar?
I förra veckan förärades jag en tag då jag, som så många gånger förr, tog tag i mitt liv. Tagen öppnar porten till det där vältränade, sunda livet som jag har glömt att leva under en längre tid.
Just nu verkar jag vara väldigt ensam om min strävan att bli stor och stark och smal och lång.
Jag närmar mig den första träningsmaskinen med ambitionen att bara ”känna in mig” på den. Smyga igång, liksom. Efter tio repetitioner känner jag inte ett skit och bestämmer mig därför för att lasta på lite. Med grus i ögonen tittar mina muskler förvånat ut ur idet och försöker först vad i hela friden jag sysslar med. Ganska snart är de på men efter tre maskiner flåsar jag som en hund i värmebölja. Eftersom lokalen är tom kostar jag till och med på mig små stön som, under tränandets gång, växer till galtgrymtanden. Vid sista maskinen känner jag mig träningsyr men nöjd.
I en gymspegelhallucination tycker jag mig se en ny man. En knutig, bullig och sexpackad man. Som en sån där fotbollsspelare som sliter av sig tröjan och får gult kort när han gör mål.
Apropå det måste jag släppa tangenterna och jogga in till svärfar och dricka proteinrik öl framför Sverige – Italien.
Och fasa för i morgon.
Det är då som den stora träningsvärken ruuullar in…
Glad fredag!