Jag reser mig piggt ur sängen och ser fram emot en sommarledig dag på våra paradisiska ägor, pysslandes med ditt och datt, piffandes med det som faller mig in.
”Ska du ut och jobba i trädgården? Du kanske vill titta på listan…som jag har gjort…eh… för min skull…” säger hon med ett listigt leende, en avdramatiserande harkling och med en ”charmigt” flackande blick.
Jag ryggar skräckslaget tillbaka.
Lika underbar som sommarledigheten är, lika fruktad är LISTAN.
”Jag tycker det är skönt med lite struktur, och så kan man dra ett streck över arbetet då det är slutfört” säger hon och försöker låta övertygande. Efter femton gemensamma år i kärleksbranschen vet jag hur LISTAN verkligen fungerar. För varje överstruket arbete dyker TVÅ nya upp. Oftast mycket mer angelägna än de jobb jag egentligen vill genomföra.
Nervöst ögnar jag igenom LISTAN, hoppar över godbitar som ”Dra upp ogräs på framsidan” och ”Tvätta bilen” och landar på ”Slänga skräp på Kattarp”.
Att fylla hästsläpet med allsköns skröfs för en sista resa till återvinningen är ett projekt i sig, men ett trevligt sådant. Medan frun rensar förrådet ger jag mig ut i vinterhagen med ett spett för att försöka bräcka loss murkna telefonstolpsstumpar som, med åren, blivit ett med naturen. Stolparna ligger i en ”plockepinn”-hög som kan utgöra en benknäckarfara för det klättervilliga och lekfulla föl som gör entré vilken dag som helst. Dessutom är de giftiga som en tjernobylkatastrof. Jag lyckas få loss ett gäng som jag stockstöter som en kiltklädd skotte över staketet för vidare asning till släpet.
En timme senare sitter jag i bilen med fullt släp och lyssnar på Winnerbäck som deppsjunger mig glad. Det är måndag och glest med folk på återvinningen. Innanför bommen, som modernt öppnas med körkortet, sicksack-backar jag, som man ju gör med släp, mot en skylt som säger ”Tryckt trä”. ”Tryggt” tänker min inre ordvitsare.
Jag sliter med stolparna i ”mitt på dan”-värmen och känner en viss lättnad då solen går i moln. Tror jag. I stället visar det sig att solen skyms av måsar. Hitchcockskt mycket måsar skränar fram på låg höjd och visar omotiverat stort intresse för avfall eller för den traktor som knuffar sopor från en plats till en annan. Ett annat näbbgäng sitter på ett närliggande plåttak, som en falsksjungande hejarklack, och blänger på sina mer aktiva ”kollegor”.
Jag greppar en svart sopsäck och ser mig ängsligt omkring. Jag står nämligen i begrepp att utföra en kriminell handling. Jag vet att innehållet är brännbart men jag vet också att säcken MÅSTE vara genomskinlig. Stirrandes rakt fram går jag, nervöst och raskt, mot ”Brännbart” medan jag, i huvudet, spelar upp hur en biffig sopvakt brottar ner mig och hur jag, gråtandes, bedyrar att jag inte har någon aaaning om ”genomskinlig säck”-regeln.
Lyckligtvis går allt bra och jag kastar mig in i bilen för att köra mot utgången. Där möts jag av en nedfälld bom och jag hinner tänka att ”nu är det kört” innan bommen välvilligt reser sig.
Trallande glad sjunger jag mig hem och har, för stunden, glömt LISTAN.
Glad dag och heja Sverige!