Den natten då Åskar föddes gick åskan över Drakaberga, ja, det var en åsknatt så att allt oknytt såsom Drakabergaräven, de vidriga, gräsmattesaboterande mullvadarna och de borreliaframkallande fästingarna förskrämt kröp undan i sina hålor och gömslen…
Det var också midsommarnatt och ett värdpar för en midsommartillställning stod, med en försiktig rundning under fötterna, och tandemborstade tänderna inför sänggåendet.
”Vi går ut och brassar på strålkastaren ut över hagen innan vi nannar. Det är ju faktiskt idag fölet är beräknat att komma!” sa frun och gick i förväg medan maken plockade ut linserna ur sina märkligt röda ögon.
Ett nästan tropiskt oväder härjade som värst utanför altandörren där maken, iförd ett par ganska fula glasögon, kunde ana sin hustrus röst genom åskmullret. ”Hon ligger ner! Tänd allt som går att tända! Och väck baaarnen!” skrek hon när hon kom mannen till mötes, upplyst av blixtar som om ett gäng paparazzifotografer gömde sig i buskarna.
Redigt rådigt tryckte mannen strålkastarsladden i uteuttaget och balanserade ljuskällan på en flyttbar trätrappa som råkade befinna sig inom greppavstånd. Därefter sprang han in, skakade liv i de nysomnade barnen och krängde på dem hyfsat ändamålsenliga utekläder. Kläder efter det väder som rådde hade väl egentligen varit någon form av våtdräkt, men jacka och foppatofflor fick det bli. Plötsligt stod dottern inte att finna och när han ropade ut hennes namn hördes ett ”somna om”-mummel från sovrummet där dottern hade lagt sig, fullt påklädd, för att fortsätta att drömma midsommarnattsdrömmar. Sonen valde också att bejaka sängvärmen framför att ge sig ut i det stordroppade hällregn som smattrade upp gyttjestänk över hela Drakaberga.
Barnlös lös mannen sin väg med sin ålderstigna mobil när han rusade nerför trädgårdsslänten mot hagen där undret höll på att ske. Halvvägs vände han tvärt då han insåg att han inte såg ett skit genom sina översvämmade glasögon varpå han återvänd till badrummet för att, bryskt, trycka linser i de regnsvidande ögonen.
Tillbaka i hagen papphamrade han sig genom den halkiga geggamojan innan han, flåsande, kom fram till sin hustru som stod beredd att agera fölmorska om så behövdes. Andragångsföderskan, Mykene, gjorde dock en rutinerad insats och snart låg nånting hästliknande och sprattlade, akterut. Regn och glädjetårar forsade längs kinderna på den lilla publiken som, utöver hästägarna, bestod av en förkyld och badrocksklädd svägerska/syster samt en snövitliknande trelleborgsgäst.
Genomblöta gick mannen och hustrun genom blötan för att titta närmare på den långbenta lilla stora varelse som, på något magiskt sätt, nyss rymdes i sin stackars mamma. Vätan vållade väldiga bekymmer för den lilla hingsten som, på darrande bambiben, försökte komma på hovar. Nedkomst i nederbörd är inte att rekommendera om den sker i hagens håligaste och ojämnaste hörn men Mykene valde plats och det fick bli som det blev. Med ett gemensamt brottargrepp lyckades mannen och hustrun att få det lilla fölet att resa sig, om än bara för en liten stund innan den gyttjehalkade i det ojämna underlaget.
Som genom en dimmerskruvning gjorde dagsljuset entré och Åskar, som väderleken döpte honom till, fick snart balans på de oproportionellt långsmala benen och letade sedan, förvirrat, efter mat över hela sin mamma innan han slutligen förstod att juvret stod att finna mellan de bakre benen.
Efter att ha försökt sig på att fly till skogs genom att, i ungdomligt oförstånd, tuffa sig mot inhägnaden tog mannen och hustrun, på morgonkvisten, det säkra före det osäkra och förflyttade Åskar och hans mamma till en outbrytbar stallbox för att sedan, fullkomligt, kollapsa i säng.
Snart vaknade husets barn och gäststugans gäster och värdparet staplade upp på, föllikt, darrande sömnbristben, trötta men lyckliga över den nyfödda som höjdes till skyarna där han vilade ”i stallets strå”.