Drakaberga djurparks senaste attraktion, Åskar, är nu inne på sin sjunde dag på utsidan och pendlar mellan att uppvisa nästan ranelidskt självförtroende för att i nästa stund bete sig som en ynklig morsgris. Dagarna ägnas åt att tokdia sin ömma moder, att, hingstigt parallellvifta med snopp och svans, att galoppera okontrollerat, och att, mitt i en galopp, tvärnita och, en kort stund, stå stilla, tvekandes åt vilket håll han ska rusa härnäst, för att plötsligt bestämma sig för två håll samtidigt, att tandlöst misslyckas med att tugga på blad och gräs samt att, mellan dessa aktiviteter, sova helt utslagen.
Som stolt ”morfar” lär jag puttinutt-skriva om honom i tid och otid framöver. I alla fall så länge han är fölsöt. ”Mormor” och jag njuter nu dagligen av det senaste tillskottet i vår växande djurpark.
För växer gör den.
Så det knakar.
För en tid sedan befann vi oss på Nedanbäck gård mellan Glimåkra och Osby. Inte för att inhandla närproducerat kött eller för att dricka kaffe med de trevliga gårdsinnehavarna. Vi var på plats för att vi hade lyckats skaffa förstatjing på kattungarna som kom till världen några veckor tidigare.
Barnen var eld och lågor som en skogsbrand i Västmanland och halvsprang fram till korgen i vilken fyra pyttesmå syskon trampade runt på sin stackars mor och diade på allt dibart.
”Aaau, så söööta!” sa barnen samstämmigt i dur. ”Kan vi köpa denna?” sa Hanna, viftandes med en gråspräcklig sak. ”Nä nä nä, denna!” sa Johan med handen full av en svartbrunvit jamare. Innan vi hann formulera någon vettig replik testade de: ”Kan vi’nte köpa båda?” Då hände något märkligt som jag fortfarande kan grubbla över. ”Jo, det går bra!” hörde vi plötsligt där i köket. Förvånat tittade jag och Anna på varandra. De två välbekanta röster som svarade jakande på barnens absurda förslag visade sig tillhöra oss. Barnen tittade på oss som om vi skulle drämma till med ett ”april, april!” i början av juni. Därefter höjde de oss till skyarna och utsåg oss till universums bästa föräldrar. Jag tror till och med att nobelpris nämndes.
Två tösakatter, av barnen döpta till Sandwich och Milia. Jag hade hoppats på Lill-Babs och Miss Ellie (efter JR:s mor) men barnen fick bestämma. Ytterligare två munnar att mätta i Drakaberga djurpark alltså. Nu räknar jag visserligen med att systrarna fixar föda i stallet där Mamma Mus (inte Mu), i den rådande babyboomen, har nedkommit med en massa bebisar av mindre välkommet slag.
En annan überfertil mamma är Mamma Kanin som nyligen bjöd på en ”liveshow” med sin kelsugna make så att jag och min svägerska, pryda som vi är, höll på att sätta kaffet i halsen där vi satt och fikade på altanen. Utan något som helst förspel drog de igång och efter en kulsprutesnabb ”leverans” verkade alla inblandade nöjda och studsade muntert på varsitt håll. Resultatet av deras intensiva förlustelser huserar nu under nämnda altan, söta men, typ, 74 för många.
Djurparken har också utökat sitt bestånd av grodor i år. Så pass att de, vid några tillfällen, trängt sig in i huset. Jag satt en kväll, i g(r)odan ro, i TV-soffan och låtsades gilla fotboll då en anabola steroid-stinn jättegroda, obekymrat, kom ”klafs klafs”-hoppande över golvet från gästtoaletten. I brist på annat trädde jag en strumpa över handen (för att undvika de vårtor som skrönorna har lärt mig att man får), greppade den i ”nackaskinget” och utvisade den. Jag slog därefter en blick i gästtoaletten för att se om han hade ”skött sig”.
Jag antar att grodbesöken beror på att vi, i skrivande stund, verkar ha fler flugor inomhus än utomhus. På gränsen till gammaltestamentliga svärmar av insekter surrar genom våra rum. Även fåglar verkar ha uppmärksammat detta faktum. För en vecka sedan hördes ett rejält TJONG i kökets fönsterparti. Så pass rejält att jag förväntade mig se en vimmelkantig albatross ligga krockskadad på altanen. I stället låg en normalstor, näbb- och fjäderförsedd…eh… fågel (jag ska skaffa fågellexikon) och kippade efter andan innan den, en halvtimme senare, återvände till livet och siktade in sig på oinglasade insekter i stället.
Liksom flugorna hamnar alltid mullvaden långt ner på Drakaberga djurparks popularitetslista. Den syns visserligen lika sällan som den där järven som påstås finnas på Skånes djurpark men jag ställer gärna upp och beskriver de exemplar jag våldsamt har lyckats förpassa till ”andra sidan”.
Med ägorna sprängfyllda med saftiga kaniner hoppas vi få se mer av den fruktansvärda Drakabergaräven. Och vi hoppas då också att han har förätit sig på katter. Den jäveln.
Hjärtligt välkomna till oss på Drakaberga djurpark i sommar.
Kaninjägare går in gratis.