”Ska vi ses?”
Rösten i telefonen startade en lyckoilning som surrade sig genom kroppen och jag log så det värkte i käkarna.
Vi la på och jag släppte alla sysslor och måsten och lämnade lägenheten direkt. Jag tog mig ner genom trapphuset, tre trappor i taget, medan jag tänkte på hennes röst. Den röst som jag, ibland, lyssnade på från telefonsvararmeddelanden som jag inte velat ta bort. Den röst som sjöng mig förälskad den där kvällen.
Min cykel var full av växlar men jag använde bara den trögaste, tjugoettan, då jag lämnade innergården och susade ut i Malmövimlet.
Solen gassade från en molnfri, knallblå himmel. I alla fall ovanför mig.
Trafikljusen ville mig väl och handbromsen förblev arbetslös genom hela Slottstaden som jag lämnade bakom mig med ett ”tecknad film”-dammoln i mitt följe.
Vid Aq-va-kul låg jag nästan ner i kurvan då jag svängde av till höger för att, via smågator, komma ut vid Malmö Opera, snedda över Pildammsvägen och sedan buscykla på gångvägarna i Magistratparken.
Den jublande känslan i kroppen fick allt att kännas lätt och de outtröttliga benen trampade med kolibrivingars hastighet. Som grabbarna i slutet på ”ET” flög jag fram genom Malmö med vetskapen att jag snart skulle träffa henne och få se det där leendet. Det där underbara som jag brukade påstå stod inom parantes tack vare att två bågformade linjer uppstod på varsin sida om munnen då hon log.
Bakom triangeln trampade jag vidare mot Möllan där jag passerade den där cykelaffären på hörnan där vi brukade pumpa våra cyklar tills de började ta betalt för luften. Vad hände med ”luften e’ fri”?
Det fanns inte tid för sådana funderingar. Jag gladcyklade vidare och passerade Möllevångstorget hissnande fort och kom snart fram till Folkets park där de där lyckoilningarna tilltog igen. Jag var nära nu. Snart skulle jag se in i de där ögonen. De som glittrade så mot mig var gång vi sågs.
Nobelvägen passerades och jag cyklade fem meter mot enkelriktat in på Brobygatan innan jag hoppade av cykeln i farten, som en cowboy från sin häst, och halvsprang mot porten till innergården. Portkoden knappades in och jag ställde ifrån mig, och förtöjde, min slutkörda cykel på avsedd plats.
Jag tog mig upp genom trapphuset, tre trappor i taget, och stod snart, märkligt oandfådd, framför hennes dörr och ringde på.
Med telefonen fortfarande i sin hand öppnade hon med en glittrande glad och förvånad min.
”Hur kom du hit?” sa hon.
”Jag flög!”