”Ni e’ fan bättre än Bruce Springsteen! Och han e’ bra!”
Uttalandet hojtades till Anna och mig av en (förtjusande och musikalisk) kvinna i gårkväll på MS Immeln då vi hade äran att få vara fartygsorkester. Och vilken fantastisk kväll det blev.
Vårt spelande föregicks av en räkfrossa och ett fullsatt fartyg satte igång och kladda med räkpillande så räksaften stänkte på både folk och fä. Våra vänner, Jon och Linda, tillika ägare av fartyget, hade lovat oss så mycket räkor vi kunde få i oss som en bonus till gaget. Jag åt en ostmacka och skyllde på att jag inte ville få räkspad på gitarrsträngarna. Men i ärlighetens namn handlade det snarare om min kladdfobi och ovilja att äta med fingrarna. Jag gillar räkor men hade uppskattat en sommarjobbare (eller fru) som kunde tänka sig att sköta pillandet.
Efter kladdandet drog spelningen igång på översta däck (”fast det egentligen var första klass”) och vi kärleksbombades omgående av räkmätta och vin-glada sommarmänniskor. Folk allsjöng som om det gällde livet och klappade takten med sina räkdoftande händer. Anna sjöng fantastiskt och var förbluffande artistsnygg i sin fina marinblå klänning. Jag var min själ inte så dum själv även om min scendräkt bestod av en gammal skjorta och shorts. Kanske inte så rockigt men shortsen var åtminstone lite skitiga.
”I kväll ska vi ha kul!” sa vi då vi lämnade Drakaberga. Och kul hade vi med råge vilket inte var helt givet då jag vaknade på morgonen med lätt feber och med ett svalg som sved som ett asfaltskrapat knä. Dessutom var jag totalt ”däbbt i däsad”. Matt och lite mansgnällig tog jag mig genom dagen med hjälp av mystiska, utrikiska brustabletter som min omtänksamma svärmor försett mig med. Och när kvällen kom och giget närmade sig var det som om kropp och själ tänkte: ”Klart pågen ska få sjunga och ha kul” och, liksom, ställde förkylningen på vänt.
Jag vill tacka resten av bandet (Anna, alltså) för vårt kanske roligaste gig. Tack till Jon och Linda för giget. Tack till den fantastiska publiken som lät oss leka rockstjärnor (och svänga oss med rockiga ord som ”gig”). Och stort tack till Kapten Constantin Marin för att vi slapp sjunga ”Närmare Gud till dig”.