Efter att, en tid, ha varit något för kort för min vikt börjar det så sakteliga ordna upp sig.
För två veckor sedan klev jag upp på vågen som länge stått arbetslös och sur i ett hörn av badrummet.
”88,9!!!” skrek displayen.
Nytt personligt rekord.
Tio kilo mer än standardvikten på ett normalt kylskåp och minst fem kilo för mycket för en man av hobbitlängd.
Allt sedan det ögonblicket har jag, bokstavligt, bitit i det sura äpplet och leker sund efter sommarens hejdlösa kolhydratsbejakande. Det äts proteinrikt och grönt i tid och otid. Förberedd med det förut nämnda äpplet försvarar jag mig föredömligt och fnyser föraktfullt mot jobbets förträffliga förmiddagsfika som förfärligt förföriskt försöker dra ner mig i fördärvet. Jag har också insett att den vardagsmotion jag får genom att ha bytt från automatväxlad bil till manuell växellåda inte är tillräcklig. Jag försöker därför cykla den där kilometern till jobbet om dagarna. På eftermiddagarna klär jag mig för ännu mer fysisk aktivitet, antingen i form av löpning eller bodybuilding light. Förra helgen bestod TV-myset av morot och blomkål med dippa vilket sköljdes ner med ett rejält glas vatten.
Jag sliter alltså.
Och ja, det är fruktansvärt.
Men det börjar, som sagt, ordna upp sig.
Jag brukar ignorera vågen och låta jeansen berätta om vilken form jag befinner mig i. Men eftersom jag inledde mitt nya, sunda leverne genom en invägning har jag denna gång fortsatt.
Igår stod jag än en gång i begrepp att bestiga vågen. Jag hade förberett mig efter konstens alla regler. Först kissade jag allt vad jag kunde. Därefter snöt jag mig, klippte naglarna och struntade i att sätta kontaktlinser i ögonen. Som en sista viktreduceringsmetod klev jag ur kallingarna och ställde mig på vågen i min adamsdräkt. Och kisade närsynt ner mot diplayen.
86,3
Tvåkommasex kilo lättare.
Rätt bra.
Men ingen överraskning.
Jeansen hade redan skvallrat.
Ha en fin dag!