Klockan nio är åtta och morgonsolen stiger över ett iskallt Drakaberga.
Skogen lyser orange som om elden är lös. Gräsmattan blir fläckvis frostfri där solljuset tar sig fram. De senaste dagarnas höstblåst har samlat en krattbar lövvall som trycker sig mot stallväggen, som en rymling mot en fängelsemur. Hästarnas utandning ryker som vore de smygrökande 14-åringar bakom en gympasal. På altanen står en pumpa ourgröpt och är fin som den är.
Jag vill minnas att oktobers sista dagar har varit just så här solvackra de senaste åren. Som om solen går in för att bränna det sista krutet innan totalmörkret kommer och den riktiga fulhösten börjar.
Och mitt i denna strålande vackra söndagsmorgon fattas Du mig.
”Att fattas någon”.
Jag hade aldrig hört uttrycket innan Du högläste ”Ronja Rövardotter” för oss i början av 80-talet. Vi låg, hela familjen, i Din och fars stora säng. Du i mitten med oss barn på varsin sida om dig och med far balanserandes på en av sängkanterna, oftast mer sovande än vaken, alltid hävdandes att han lyssnade.
Jag minns att jag tyckte det lät märkligt då Mattis skrek: ”Han fattas mig så det skär i bröstet” då Skalle-Per hade somnat in där i Mattisborgen.
För fyra år sedan satt vi i barndomshemmets kök. Nyss hemkomna från begravningsbyrån. Far och jag, Helena och Mattias kring det runda bordet. Kaffedoft spreds från kaffekokaren som stånkade och fräste i hörnan vid spisen. Solen tog sig in mellan persiennerna och skapade bländande ränder på skafferiluckorna. Bredda mackor på assietter. Fyra koppar framdukade. Lagom stora, lagom tunna koppar på fat. Inga moderna, gigantiska jättekoppar där kaffet hinner svalna innan man nått halvvägs.
Det stod fem stolar runt bordet där i köket. En stod tom. Och Du fattades oss så det skar i våra bröst.
”I den stora sorgens famn finns det ögonblick av skratt” sjöng Ted Gärdestad så klokt på sin sista skiva, och mitt i vår gränslösa saknad där i köket satt vi plötsligt och skrattade åt varma och roliga minnen av Dig. En glädje över allt vi fått vara med om tillsammans lyckades ta sig innanför bubblan av sorg som vi befann oss i. Den där bubblan i vilken man förundras över att livet bara fortgår utanför trots att allt är förändrat.
Och åren har gått som åren gör, utan att ta hänsyn till vem som lever eller dör.
Och våra liv levs lyckligt. Och för fullt. Det är det minsta vi kan göra för Dig som satte oss till världen.
Solen strålar nu vårt hus växthusvarmt och jag minns en dröm jag drömde några månader efter att Du hade lämnat oss. Vi hade nyligen flyttat in i vårt hus i Drakaberga och jag tänkte ofta på hur synd jag tyckte det var att Du aldrig fick se vårt vackra hem som jag var så stolt över. I drömmen sken solen liksom den gör idag och vårt nya hus badade i ljus då Du plötsligt kom gåendes från tvättstugan, fullt frisk. Vacker var Du där du gick genom huset, tyst betraktandes våra nya rum med ett leende på läpparna, innan Du lämnade huset via altandörren i sovrummet.
Du fattas mig, mor, men den drömmen gör att det skär mindre i bröstet.
Nu går jag ut och krattar mig glad i solskenet.