Jag känner mig helt halv.
Efter min första gräsänklingsvecka lagar jag fortfarande kaffe för två. Varje morgon. Just idag var det ok. Jag har lov och ingen tid att passa. Inga måsten att stressa iväg till. Jag kunde lugnt kaffa ner mig och detaljläsa morgontidningen.
Men jag känner mig helt halv.
Det där myskaffet man dricker efter morgonsmockningen är inte lika gott när man inte, mitt i det sörplande drickögonblicket, kan se över kaffekoppskanten och mötas av Annas kärleksrysningsframkallande morgonuppenbarelse. Hur hon, slöddeklädd och underbart morgonrufsig, sätter ett bestämt finger i tidningstexten för att ordlöst markera för pratglad make och barn att ”jag läser och har inte lust att lyssna på er just nu”.
Jag träffar, dagligen, medmänniskor som, välvilligt, ”syndomdig”-tiltar sina huvuden och säger saker som: ”Då står du ensam med hus, barn och hästar nu…”
Hästarna har jag god hjälp med av Louise, barnen är nästan självgående och huset är faktiskt lättare att hålla i ordning när inte Annas kläder sprider sig lite som de vill i bad-, vardags-, och sovrum. Men samtidigt blir rummen tomrum utan hennes små textila efterlämningar.
Och soffans bekvämaste hörna som vanligtvis upptas av en, i bästa fall, halvvaken Anna känns bara konstig att vikariera i. Den har liksom format sig efter hennes former. Jag ligger där som en pusselbit som inte passar.
För att hålla humöret uppe försöker jag vaska guldkorn ur vardagen. På förmiddagen var jag, exempelvis, och handlade på Hasses och knep en av de sista parkeringsplatserna. Efter lyckad inhandling återvände jag till bilen, och här kommer själva guldkornet. Bilen framför min hade kört iväg vilket gjorde att jag slapp backa och kunde köra rakt fram då jag lämnade parkeringen. Absolut guldkornsmaterial.
Då jag kom hem kunde jag casha ut ytterligare ett vardagsguldkorn. Jag hade nämligen köpt toarullar som jag genast, med stor tillfredsställelse, gick och trädde på den där toarullestången som vi köpt på IKEA. En guldkornskänsla jämförbar med den då man har storhandlat livsmedel och fyller kylskåpet eller har hämtat hö till hästarna och fyller höskjulet. Man är redo, liksom.
Apropå att handla borde det ju vara lättare när man är den som sköter all handling. Ändå har jag lyckats köpa gurka varje gång jag har varit i affären i veckan och har nu ett oroväckande stort gurköverskott i grönsakslådan. Jag tror vi får köra ugnsgratinerad slanggurka till lunch. Och gurklasagne till middag. Och nog borde man kunna koka nån sorts gurkgröt till lördagsfrukost. Och blanda resterna med vispgrädde för en härlig ”Gurk à la Malta” till eftermiddagskaffet.
Helt halv som sagt. Till och med skämten blir halvdana.
Nu måste jag städa huset och sluta försöka formulera saknad i skrift. Och sluta hänga upp mig på att det är så rysligt långt mellan mig och Anna. Men nog hade det varit skönt om resebolaget inte hade hetat ”Hello Africa AB”. Utan ”Hello Lönsboda AB” i stället.
Helt halv.
Halvdan.
Halvdaniel.