”Morfar har stängt in en skabbräv i sadelkammaren!”
Låter lite som ett kapitel i ”Alla vi barn i Bullerbyn” eller en sån där lustighet som Johannes Brost förväntas framföra i ”Gäster med gester”, men är i själva verket en talad replik.
Hanna mötte oss med andan i halsen, så uppspelt att repliken kulsprutades fram. Innan vi hade hunnit processa den märkliga infon knuffade hon oss bryskt i riktning mot stallet där morfar väntade framför sadelkammardörren som spärrats med en skottkärra. Tydligen hade han uppträtt förvirrat och suttit sidan om kattlådan och tokbajsat (räven alltså) då svärfar kom in i stallet för att mocka loss. Det vackert rävröda var ett minne blott och stackaren hade antagit en mer grå nyans. Den skabbiga pälsen var fläckvis avskavd och räven var en skugga av sitt forna jag (som hårdrocksgruppen Scorpions ungefär).
Där stod vi framför den stängda dörren och väntade på en god vän och jägare (i en och samma person) som svärfar rådigt ringt. Han anlände snart med ”jag har varit med förr”-pondus och ett gevär under var arm och en rävjaktsplan började genast smidas. Planen var att alla dörrar och luckor skulle stängas och att räven skulle luras in i en box där han, så att säga, skulle sätta sin sista potatis.
Sagt och gjort. Dörrar och luckor stängdes och barn (Hanna) och halvvuxna (jag och Anna) schasades ut medan de fullvuxna (svärfar och Bempa) skred till verket. Vi kunde bara föreställa oss dramat som utspelade sig i stallet där vi stod och väntade på den dånande gevärsknallen som visade sig låta mer som en champagnekorks-poff. Och dramat uteblev. Svärfar öppnade sadelkammardörren där den skabbdrabbade visade sig ha lagt sig till rätta i katternas korg. Och, liksom, väntade. Bempa sköt honom försiktigt och såg sedan till att han skickades till Statliga Skabbrävsanalysinstitutet (typ).
Och där stod jag utan min Drakabergaräv. Denna blodtörstiga kattslaktare som gång efter annan dragit sorg över det Björkska hemmet. Och som kostat mig tusentals kronor då han lömskt inväntat mina utlägg för sterilisering på Smilla och Sally innan han kalasade upp dem i sitt gryt.
Det känns märkligt tomt. Vem är jag utan min ärkefiende? Som Stålmannen utan Lex Luthor, som Harry Potter utan Voldemort, som Björn Afzelius utan hela Sveriges musikkritikerkår.
Nåväl, jag har ju fortfarande mina mullvadar.
Avslutar lite Astrid Lindgrenskt:
”Och till den blomstrande Körsbärsdalen anlände en best vars like inte skådats sedan Katla, och innan solen sänkte sig bakom Nangijalas mäktiga berg hade han låtit Smilla och Sally ”se ljuset” i Nangilima.”