”Var får du allt ifrån?” frågar en söt liten dam då jag signerar böcker i Osby. Jag rycker på axlarna och ger henne ett halvdant svar om att ”det bara dyker upp när man minst anar det”.
Hasse Alfredsson brukade alltid, då han fick frågan, svara att hans idéer kom från en liten postorderfirma i Tyskland. Själv tror jag att jag har lärt mig skapa text av totala oväsentligheter. Tankar slår mig och jag skriver ner små ord och fraser i mobilen. Just nu står det:
Offentlig toalett teatern
Tuggummi
Kläm av lovehandles
Första frasen skrev jag då jag skulle se ”Bröderna Lejonhjärta” på Kristianstad Teater och hamnade i toakö på herrarnas. Där stod vi, ett gäng män i ”gå på teater-outfit”; kavaj, skjorta och slips på vissa och alla för att säkerhetskissa innan den alltid för långa föreställningen. Och då slog det mig hur absurt det är att gå på offentlig toalett. Att först kallprata i kön och sedan stå uppradade längs väggen vid en urinoar och simultankissa. ”Här står vi, hyfsat uppklädda, på stadens fina teater, och här är min pillesnopp, förresten.” Konstigt och totalt oväsentligt.
Ordet ”tuggummi” har vissa paralleller med det ovan nämnda. Vi hade avbrutit en shoppingrunda och gått på lunchrestaurang och ätit gott, kryddstarkt och mycket. Efteråt stoppade frun ett tuggummi i min mun för fräscha till min andedräkt och dämpa sopdoften som omgav mig vid varje utandning. Förmodligen för att kunna motta en något så när god puss om andan skulle falla på under den fortsatta shoppingrundan. Det sistnämnda är rena spekulationer men vi har en tendens att vilja pussas i varuhussammanhang. Hursomhelst. Med ett nytt fräscht tuggummi dansandes i munhålan kände jag plötsligt av den gigantiska kaffekoppen som avslutade lunchen och sökte mig därför till herrarnas. Och stod plötsligt inför ett besvärligt val. Antingen att spotta ut mitt goda och nödvändiga tuggummi eller att placera det långt bakom visdomständerna, hålla det blickstilla och hoppas att ingen uråldrig tuggreflex skulle kicka in under pågående toaärende. Jag kan nämligen inte komma på något äckligare än att tugga tuggummi på en offentlig toalett. Sedär! Ännu en oväsentlighet som blev text.
”Kläm av lovehandles” handlar helt enkelt om att inget får mig att se mer rött än när ”skojare” skrämklämmer mina lovehandles bakifrån. Jag HATAR att bli skrämd, det är ytterst obekvämt och man ser löjlig ut när man med förvridet ansikte hoppar de nittio centimeter som är den genomsnittliga höjden en vuxen människa hoppar vid lovehandlekläm. En blodtörst uppstår i ögonblicket och jag känner en intensiv misshandellust om det så är The Mauler som har fått för sig att skoja. Och från den dagen någon lovehandleklämmer mig tycker jag snäppet mindre om vederbörande under resten av livet.
Det sista kanske inte var så oväsentligt ändå.
Och här slutar jag.