”Silver Bells, Silver Bells, it’s Christmas time in the city”, gammelmanskraxar Bob Dylan, underbart fulvackert, med en värme och skönhet man ännu inte funnit ord för. Eller…jo, fulvackert, kanske.
Tonerna fyller vårt vardagsrum där granbestyr pågår. Vi reser vår väldiga gran, Anna och jag, och försöker få den att stå stilla och rakt i sin alltför ynkliga och obekväma fot. Jag håller – Anna skruvar. Det blir bäst så. Mitt muntra humör har en tendens att snabbt ändra karaktär då jag ligger på vårt hårda golv och skruvar de tröga skruvarna åt fel håll.
När den oklädda granen står grön, grann och stabil unnar vi oss ett osvenskt tidigt glas vin och pustar en stund innan vi ger oss på ljusen. ”Fairytale of New York” med The Pogues och Kirsty MacColl passar väldigt bra till den där varma känslan som landar i magen tillsammans med de första klunkarna vin. Jag tittar på Anna lite sådär i smyg. Hon är slöddeklädd, har håret i en kvinnligt nonchalant tofs, en sån där självklar ”ja, vadå då-tofs”, och hon är vackrare än våren.
Ett visst virrvarr råder i julgransljuslådan och jag sänder en tanke av avund till våra vänner MP och Annika som investerat i en ny, modern sladdlös variant. Trasslet reds dock ut av min tålmodiga fru och ljusen placeras lite här och lite där med nån form av ologisk logik.
I det speciella julgransljusskenet står nu den bländande vackra granen i stugvärmen och börjar gradvis avge allt starkare, barndomsminnenframkallande dofter efter att, inledningsvis, bara spridit en diffus doft av utomhuskyla. Kanske inte konstigt då den, ett helt granliv, stått, underbar, under bar himmel.
Vi ringer in våra barn som hittills befunnit sig hos sina fina kusiner i grannskapet. Det krävs proffs för att en gran ska få barnaögon att tindra. Innan verbet ”tindra” fick en modern partnersökningsbetydelse var tindra något, framförallt, barns ögon sysslade med framför granar i juletid. Och till underbara ”Driving home for Christmas” färdigkläs granen av våra fullfjädrade gran-ekiperare. Och mina ögon tindrar inför det absolut vackraste man kan vila ögonen på. Och granen är också fin.
Och i soffan höjer Anna glaset och ser på mig med den där ”glitterblicken” som, innan barnen föddes, endast var avsedd för mig.
Och jag är Vintergatans lyckligaste man.
Nu tar vi en God Jul på det här.