”Där sitter han! Gå nu fram, Gösta, gå nu fram!” En indiskret, äkta maka i 65-årsåldern föser fram sin stackars skamsne man som med blossande röda kinder, blicken i golvet och med skrapande fot halvviskar: ”Jo…eeh…jag vill ha en sån där bok”.
Själv sitter jag, iförd tomteluva, bakom ett litet bord på Ica i Osby och signerar min bok, halvt inklämd mellan hyllor med julpynt och en beundransvärd pyramid av balar med toapapper för en trevlig peng.
Makan fortsätter: ”Gösta är ditt allra största fan! Han läser alltid dina kåserier högt för mig så fort vi får Allt om Osby!” Mannen gör en ”äsch-gest” och flackar lite osäkert med blicken men avfyrar ett vänligt leende då jag högtidligt reser mig, rundar mitt lilla bokbord och går fram och trycker hans hand. ”Mitt allra största fan. Äntligen får jag träffa dig” säger jag uppriktigt, medan en varm ilning fortplantar sig genom min kropp.
Jag kan inte tänka mig en finare komplimang.
För mitt inre ser jag en elva-kopp i ett litet tegelhus i Osby. Gösta sitter på en kökssoffa (inte köksstol) med ugnsvarma (inte micro), kanelsnäcksliknande bullar, fast med vaniljsmak (bakade med riktigt smör), och med nybryggt kaffe i kopp på fat framför sig. På andra sidan bordet står fruns kopp och på köksstolens bekväma dyna vars ena band har slitits av och hänger, fortfarande fastknutet, vid roten av den vänstraste ryggstödspinnen, sitter Margit (hon bör heta så). På bordet vid hennes sida står två glas som ska fyllas med exakt lika mycket saft till de två barnbarnen (Emmy och Nils) som stökar i rummet bredvid och som de väljer att vänta med att kalla på. Radion står som vanligt på i bakgrunden, fast så tyst att bara hundar hör P4:s muntra Helen Perssons förmiddagssvada. På väggen tickar en gammal köksklocka störigt högt men varken Gösta eller Margit lägger märke till den längre. Den ingår liksom i husgemytet även om den går vissa gäster på nerverna (mig, tillexempel, och då är det ändå bara en fantasi). Efter en halv bulle börjar Gösta läsa ur texten som han bläddrat fram, men tvingas pausa för att tugga färdigt efter Margits kärleksfullt halvstränga påpekande. Han sväljer ner den ljuvliga bullen med en skvätt kaffe med lite mjölk, harklar sig överdrivet men med glimten i ögat och börjar läsa.
Med ovanstående fantasi puttrandes i en av hjärnhalvorna greppar jag min svarta signeringspenna och skriver: ”Till mitt största fan! Tack för att jag fick träffa dig!”
”Du skriver rolet (roligt)” säger Gösta stillsamt innan Margit föser honom vidare genom fredagstumultet av helghandlande medmänniskor.
Kvar sitter jag med en värme i kroppen som ingen vinter rår på.