På tiotusen meters höjd sitter jag och försöker läsa en bok av Bob Hansson och samtidigt se ut som att det är det naturligaste i världen. Det går sådär. Boken är bra, Bob är fantastisk men människor bör inte befinna sig högre upp än att de går att lappa ihop med plåster om de faller ned.
Jag har feber där jag sitter. Och en sån där bullrande hosta som börjar ända nere från bikinilinjen och rosslar sig uppåt vid varje hosttillfälle. Och som, till slut, hamnar i höjd med svalget då man plötsligt står vid ett vägskäl. Antingen inleder man en högljudd, ”oj, han håller på att dö”-harkling som skulle skrämma slag på alla medpassagerare och som skulle behöva avslutas med en rejäl spottloska i spypåsen, eller så skonar man omgivningen och sväljer. Det svårt att vara människa.
Feber, förresten. Jag har inga termometerbevis men jag misstänker att den ligger kring fyrtio. Och då har jag ändå dragit ifrån de tre grader man, som krasslig man, är skyldig att dra ifrån när man gissar (ungefär som de tre kilometer i timmen polisen måste dra ifrån då de klockar folk med fartkameran). Det brinner bakom ögonlocken, ögonvitorna är nu ögonrödor och jag flämtar snarare än andas. Mina ständiga nysattacker får mina omgivande medpassagerare att kasta lystna blickar mot den där luckan från vilken de där syrgasmaskerna faller vid sjunkande kabintryck.
Jag försöker envist läsa vidare men flygplanskatastroftankar och ”syndom”-tankar blandas med minnen från vår vecka i Österrike. ”Try to walk in someone else’s shoes” är en typisk facebookförnuftighet som då och då dyker upp i flödet. En erfarenhet jag numera kan stoltsera med. Eller snarare: ”Try to ski in someone else’s…pjäxor”.
Jag stod inför skiduthyrardamen och skulle lämna tillbaka min hyrda utrustning då hon, vid blippandet av pjäxorna, utstötte ett litet förvånat läte. ”That can’t be good!” sa jag (så där lite coolt som man sällan gör men tänker efteråt att man skulle gjort). ”Filip Freudenberg???” sa hon sedan. ”Aber du bist Daniel Björk” sa hon sedan och jag svarade på klockren tyska: ”Ja!”. Tydligen hade denna Filip Freudenberg hyrt ett par exakt likadana pjäxor som jag. Och dessutom placerat dem på samma pjäxförvaringshylla som jag, på samma hotell som jag där den osannolika förväxlingen måste ha skett. Jag funderar på om det inte har legat en tysk, freudenbergsk förkylningsbasilusk i en av pjäxorna som tagit sig in via valfri tå för att sedan vandra norrut i min arma kropp.
Ett annat minne som spökar i mitt sinne och stör min läsning handlar om serpentinvägar, snödrivor och minusgrader. Redan i torsdags slog den freudenbergska förkylningen till och jag valde därför att hoppa fredagens skidåkning, stanna i lägenheten och krya på mig (med Milka-choklad). Resten av mitt resesällskap gav sig iväg trots hårda, iskalla vindar (som enligt nån lömsk app skulle avta under dagen) och tog gondolliften upp på tvåtusen meters höjd. Efter några timmar lyckades halva gänget ta sig ner medan andra halvan blev strandade i polarvindarna på toppen eftersom liften inte fick användas.
Jag och Långa Farbrorn (min vän Tobbe) bestämde då att vi skulle ta våra hyrbilar och köra så långt upp vi kunde på de slingriga serpentinvägarna som krälade upp längs berget för att, hjältemodigt, komma min fru och våra barn till undsättning. På smala vägar utan staket mot vägkantens stup körde vi uppåt i snöyran, genom drivor av snö som stormvindarna hade skapat för spänningens skull, högre och högre upp. Plötsligt spann min bil i halkan och jag kunde omöjligtvis få den att driva vidare genom drivorna. Eftersom vägens breddbrist förbjöd mig att vända bilen blev jag tvungen att backa. Backa i backe, ett moment jag aldrig fick ta del av på körskolan. Räddare än Lille Skutt slingerbackade jag sedan en lång sträcka innan jag, i en skymd kurva, lyckades vända mitt fordon och få nosen på rätt håll.
Frun lyckades skida ner i stormen och Tobbe räddade barnen i sin bil och allt slutade i frid och fröjd. Förutom att jag inte fick bli hjälte då (men så var jag också fruktansvärt sjuk).
Nu landar vi snart för nu tortyrömmar mina öron.
Lite ”syndom”, tack!