Det är en vacker dag.
Jag vaknar efter en god natts sömn. En sömn som, mitt i ”House of Cards” i går kväll, började pocka på och kräva min uppmärksamhet. Jag älskar serien men intrigen är stundtals så komplicerad att små powernappar är förödande för förståelsen. ”Vem är nu han och varför sa han så och vad sa han… och till vem?” Jag får se om avsnittet en vacker dag.
Nu spenderar jag förmiddagen med att lördagsstäda på Beatles-vis: ”Here, There And Everywhere”. Första timmen ägnas alltid åt undanplockning av diverse föremål som spritt sig i precis hela huset under veckan.
I en glasvas på köksbordet står årets första tulpanbukett och sjunger på sista versen. Något skamfilade blommor i lila och vitt samsas om utrymme och vatten. Två av de gröna bladen slokar i en ”ingen aning-gest” över vasens kant, men buketten undslipper min undanplockning. Än är den ståtlig där den står och lovar vår. Duken inunder, en sån där långsmal sak man kallar löpare, är grön som blommornas blad. En envis rest av mansförkylning hindrar mig att kalla mig löpare, men en vacker dag, kanske, snart.
På varsin sida om duken står två halvfulla vattenglas som en spegelbild av varandra. Ännu en halvhjärtad frukostavdukning. Dessa glas, som står vid barnens platser, har dagligen väldigt svårt att förflytta sig från bord till diskmaskin. Men de sprider samtidigt en bebodd känsla i köket. Här bos och levs det.
Två delar morgontidning ligger utspridda på vuxenplatserna. Helig frukostlektyr. A-del till makan och B-del till maken. Två delar som, likt pingisspelare, byter sida om bordet i halvtid. De hamnar i den knökfulla tidningskorgen.
Undanföst till en skamvrå av köksbordet ligger vardagligheter som uppenbart är i vägen då frukost och tidningar kräver sitt utrymme. En räkning, ett glosförhör, en penna, örhängen och en hårsnodd med tillhörande långblonda hårstrån.
De två sistnämnda vardagligheterna har en märklig tendens att dyka upp lite varstans i huset. Och de förökar sig som vore de herr och fru Kanin. Kvantiteten av örhängen och hårsnoddar står inte alls i proportion till antal öron och frisyrer som nyttjar dem. Och kanske måste man vara innehavare av hål i öronen för att förstå att örhängen ibland genast måste plockas av och läggas i fönsterkarmen vid vilken själva avplockningen sker, och inte i smyckeslådan två meter bort.
Jag väljer att inte komma gnällande till hustrun om hårsnodd- och örhängsinfernot eftersom hon står och rensar ut min garderob på onödiga plagg. En sysselsättning jag helt saknar fallenhet för och tacksamt låter henne pyssla med. Efter mina rensningsförsök hänger oftast större delen av de 80 procent kläder man aldrig använder kvar för att användas ”en vacker dag”.
Dammning tar till slut vid och jag ger mig på vårt piano som är vackert svart under dammet. På pianot, omgivet av sex små värmeljusstakar, står ett fotografi av min mor. Det är en vacker dag på bilden. Mor är solbränd och finklädd och jag kan se att hon är medveten om att en kamera är riktad mot henne, men hon försöker se oberörd ut. Jag minns den minen så väl. Och saknar den. Hon är så fin.
Då jag dammar vår belamrade bokhylla njuter jag en stund av anblicken av lästa och olästa böcker och fastnar vid ”Boktjuven”. Vilken makalös bok, tänker jag och får samtidigt en plötslig och isande känsla i magtrakten. Jag inser att jag aldrig har köpt boken. Inte till mig själv i alla fall. En tid köpte jag den till goda vänner för att jag ville ge dem en läsupplevelse. Men exemplaret av ”Boktjuven” i min bokhylla är, ironiskt nog, stulet. Från min gamla fina arbetsplats, Snapphaneskolan.
Jag får väl lämna tillbaka den.
En vacker dag.