Jag vill inte skryta men… det vill jag.
Jag bowlade igår kväll.
Som en grekisk gud.
Som Zeus i lånade skor.
Plötsligt stämde allt. Klotet lydde mig och käglorna kastade sig åt alla håll som för att ta betäckning. Och jag hade absolut ingen aning om vad jag gjorde. Eller jo, jag siktade i mitten och hoppades att klotet skulle hamna där. Men så gör jag varje gång. Varför funkade det igår?
Jag har faktiskt en liten teori.
Då jag, efter min första strike, discodansandes återvände till min fru, som var nästa spelare, gav hon mig en liten skön omfamning och viskade: ”Du är het i kväll”.
Het. Jag.
Jag är visserligen nyklippt och hade nya jeans men…het.
Ett ”Jippie!” gick som en rysning genom min kropp och plötsligt var jag inte bara jag längre. Jag var het.
Nästa kast (eller vad det heter) gick jag fram mot banan som en Clint Eastwood i ”Den gode, den onde, den fule”, med en imaginär cigarrstump i mungipan och väste machotufft: ”Nu får vi minsann hoppas att det går lika bra som förra gången!”.
Och det gjorde det. Jag dröp av självförtroende som vore jag Björn Ranelid. Blev det inte strike blev det spärr och blev det inte spärr blev det…nästan spärr. Skit samma, jag var het, lycklig och det där med klot och käglor blev sekundärt.
Frun och jag fortsatte kramas och, liksom, kärleksbowla och jag lämnade lokalen med mitt bästa resultat ever.
Så kan det gå när man, i helt rätt ögonblick och av helt rätt person, får heta het.