Det här utspelade sig på den tiden då jag använde kalasbyxor, hade en gigantisk glugg mellan mina splitternya framtänder, läste Pellefant och var kär i Agnetha Fältskog.
På en solig balkong, på andra våningen, på ett hemsnickrat bord av trä, på två tallrikar med sås, potatis och ättiksgurka låg två kotletter. Kotletter som, för barnens välmående och tillväxts skull, köpts av mor för fars något magra lön.
På varsin sida om träbordet, iklädda skeptiska ansiktsuttryck och 70-talskläder satt två barn, sju och nio, pojke och flicka – jag och min syster.
”Min kotlett har fett och skelett” sa mitt sjuårsjag buttert till nioårsvarianten av min syster som led av samma icke-entusiasm inför middagen. Middagen som, av någon outgrundlig anledning, för ovanlighetens skull, skulle avnjutas utan mor och far och som för samma ovanlighets skull hade dukats under bar himmel på lägenhetens balkong.
Där satt vi alltså mitt emot varandra och simultanpillade med våra gafflar på de superäckliga skelettbenen som av någon onödig anledning satt fast i våra kotletter.
”E’ detta griskött?” frågade jag min kloka storasyster som, i min värld, låg inne med all världens kunskap. Hon nickade med en äcklad min. ”Örk, griskött, grisfett och grisskelett från en död gris” sa jag och vi enades i ett gemensamt: ”Bläää!”.
Vi gick loss på gurkan och på potatisen som vi mosade till geggamoja i den goda såsen och till sist satt vi med varsin renskrapad tallrik. Sånär som på kotletterna då. De låg envist kvar och såg ännu äckligare ut utan sitt tidigare sällskap av ätbar mat.
Som jag minns det var idén gemensam även om jag skulle vilja minnas att det var min systers. För någonstans förstod vi redan där och då att dessa kotletter hade lagts på våra tallrikar av ren och vacker kärlek och välvilja och att hårt arbete låg bakom lönen vi levde på. Det sista hade 70-talets proggiga barnprogram lärt oss.
Men trots denna vetskap genomförde vi vår idé. Då kusten var klar satte vi bestämt våra gafflar i kotletterna och svepte dem med all vår blygsamma muskelkraft i en båge mot den enorma boendeparkeringen nedanför balkongen. Med lite välvilja kan man kanske se på våra flygande kotletter som en hommage till Pink Floyds 70-talsskiva ”Animals” med den svävande grisen på omslaget. Eller snarare med mycket välvilja. Kotletters förmåga att sväva är något begränsad och de landade till slut med det karaktäristiska ljudet av kotletter mot asfalt.
Här skulle vi kunna lämna de två olydiga kotlettkastarna men historien har faktiskt en liten knorr(!).
Våra dåliga samveten rann snabbt av oss då vi återvände till vårt gemensamma rum och ägnade oss åt legobyggning samt att försöka räkna fräknar i Ingemar Stenmarks ansikte som blygt blickade ner på oss från en gigantisk plansch som hängde över min säng.
”Ungar! Ska vi köra en runda!” ropade mor från köket såsom mödrar gjorde då och då på 70-talet. Att planlöst köra en runda var en företeelse som i alla fall förekom i min barndom. Dessa rundor brukade avslutas hos någon släkting som genast, och med ett uppriktigt leende, bjöd in de objudna på kaffe. Man gjorde så på den tiden.
Hursomhelst. Vi klädde oss och jag knöt mina skor helt själv. På vår väg till parkeringen kom min syster och jag, samtidigt på syskonvis, till en isande insikt. Vi skulle behöva passera två ratade kotletter som skulle bli väldigt svåra att bortförklara. Två tillredda kotletter på en parkeringsplats var, i 70-talets Trelleborg, en ytterst ovanlig syn. Att de dessutom råkade ligga där samma dag som en kotlettmiddag hade serverats på en balkong inom kastavstånd skulle göra det hela ytterligare besvärligt att förklara.
Vi förstod att vi stod inför vår viktigaste undanmanöver dittills. Med kulsprutedunkande hjärtan satte vi igång och svamla och peka åt alla riktningar ur kotlettsynvinkel. ”Far! Är det en Amazon där borta? Mor! Visst liknar det där molnet Palme!” Hade kotletterna varit skallerormar hade vi varit dödens. Så nära passerade vi dem. I Volvons baksäte kunde två mästerliga undanmanövrare andas ut och lova varandra att, för våra hårt prövade samvetens skull, avskaffa kotlettkastning för all framtid.
Jag har hållit mitt löfte.