Bekännelser från en ex-kriminell

”Poiscårr i össewångpacka”

Va’ fan sa han? tänkte jag då jag cykelmötte en okänd, något klotformad tonåring på min väg till träningen. Kanske påverkades min hörsel negativt av att jag var elva och livrädd för tonåringar. Kanske befann han sig i ett besvärligt målbrott. Och kanske spelade det in att han faktiskt väsviskade fram de obegripliga orden.

Trettio meter senare cyklade jag in i Östervångsparken där jag, ytterligare trettio meter senare, stoppades av en hästsvansbärande konstapel som myndigt höjde en handskklädd ”stopp i lagens namn-hand”.

”Poliser i Östervångsparken” hade det mummelviskande tonårsmonstret givetvis sagt. Om jag var rädd innan var jag nu paralyserad av skräck. Jag visste ju mycket väl vad hon skulle säga nu. ”Du vet väl att det är förbjudet att cykla i Östervångsparken och att jag därför måste skjuta dig!?” Och precis så sa hon – nästan. ”Du vet väl att det är förbjudet att cykla i Östervångsparken och att jag därför får be dig hoppa av cykeln och gå!?” Jag lydde genast och stressgick sedan så fort mina korta ben förmådde, hela tiden rädd att hon skulle ångra sig och plocka fram sitt tjänstevapen.

Även om jag var skakad förstod jag, där och då, att jag nu hade inträtt i de kriminellas värld. Innan polisingripandet hade jag tufft tänkt ”skiter väl jag i” inför ”Påbjuden gångbana”-skyltarna som prydde parkens ingångar men det var först nu jag förstod vidden av mitt usla och lagvidriga beteende. Och även om jag var något spak i några veckor efter det dramatiska ingripandet av lagens långa arm, fortsatte jag snart mina brottsliga gangsterfasoner. Det hände till och med att jag dubbelbröt lagen och cyklade i parken (håll i er nu!) UTAN LYSE DÅ DET VAR BECKMÖRKT!

     Åren gick och jag fortsatte på den inslagna banan med illegal verksamhet i form av trafikförseelser såsom skjutsande av polare på pakethållaren och cykling utan att hålla i styret. Mitt tidigare rena mjöl i påsen var nu grumsigt som grahamsmjöl. Men efter en tid började kickarna blekna för att, till slut, helt avta.  En dag då jag, med båda händerna i fickorna, cyklade mot färdriktningen utan att känna ”jag är nog coolast i hela stan-känslan” insåg jag att min tid i den undre världen började gå mot sitt slut.

Slumpen ville dock knuffa mig mot ännu en kriminell handling. En allvarlig sådan. Jag stod på Extra (numera Ica Maxi) på väster i Trelleborg och bläddrade bland LP-skivor då Black Sabbaths ”Sabotage” dök upp, märkt med en stor, fet, röd prislapp som skrek: ”69,75 sek!”. ”Den här måste jag ha om jag inte ska vara olycklig resten av livet”, tänkte jag och njöt av vetskapen att jag hade minst sjuttiofem kronor hemma i spargrisen. ”I morgon är det jag som tar cykeln till Extra och köper denna livsviktiga skiva”.

Sagt och gjort. Mina ben lyckotrampade lätt, trots den ständiga motvinden i Trelleborg, och jag kom fram lite skönt tonårssvettig och började skivbläddra frenetiskt. Inte fan fanns det någon Black Sabbath-skiva. Monumentalt besviken med tårblanka ögon tog jag ändå en titt bland fullprisskivorna där skivan givetvis nu stod utan sin vackert röda prislapp. ”Hunnratie spänn!” gnydde jag och fickprasslade med mina ynkliga sjuttiofem kronor innan fan for i mig. Jag fick ett klassiskt återfall av brottslust och skrapade av en röd prislapp från en av de billiga skivorna som jag sedan lömskt klibbade över fullprisprislappen. Darrande gick jag sedan fram till den fryntliga damen i konditoriavdelningen där man, märkligt nog, också betalade för skivor. Med brusten målbrottsröst stammade jag: ”D-d-en här extraprismärkta sk-sk-ivan, tack”. ”Ioh, ska du him å lyssna po Bläck Säbbät!?” sa hon snällt och jag nickade skamset.

Tyngd av dåligt samvete och motvind cyklade jag hem med min halvstulna skiva och lovade mig själv att detta var min sista stöt.

Och det var det.

Tror jag.