Månljus nästan gassar över Drakaberga i kväll. Jag står med Anna utanför stallet och begapar en strålande silvermåne vars blåaktiga sken gnistrar i snötäcket som ger stjärnhimlen en match. Det är trolskt eller kanske snarare tomtskt. Det känns som att vi står mitt i ett julkort där en liten gråskäggig tomte när som helst kan passera med en liten lykta i sin vantklädda hand. Jag sneglar på min vackra fru där i månljuset och känner hur en intensiv lycka liksom sköljer genom kroppen och skickar mig sexton år tillbaka i tiden.
Lördagsmorgon i Malmö klockan 6. En nyvaken sol gäspade juniljus över en stum och stilla stad där jag gick hem i den vackraste gryning jag sett. Små lyckorysningar kittlade min nacke och mina nästan dansande fotsteg kändes underbart lätta. De vackraste sånger kompade dansen när sommarfåglarna vaknade och lekte ”Allsång på Skansen”. Jag var som nyfödd och kär sådär som man bara läst om eller sett på film. Jag var Forrest som hittat min Jennie.
Jag passerade Folket Park där karusellerna stod blickstilla och njöt sin skönhetssömn inför den folkstorm som brukade blåsa in under somriga lördagar. I min lyckoblick blev parkens grönska nästan bländande. Buskar och träd stod i blom. Vissa bar frukt.
Dansen gick vidare över Möllevångstorget där det morgonpigga torgfolket förberedde sig inför den folkstorm som brukade blåsa in under somriga lördagar. Vissa bar frukt. Och log mot mig, eller var det jag som började?
Jag saknade redan den famn jag nyss lämnat men gladde mig åt att hon skulle behöva hämta en kvarlämnad cykel hos mig senare under dagen. Som jag älskade den kvarlämnade cykeln där och då. Jag skulle alltså få se henne igen, snart, även om snart var ett diffust begrepp som kunde innebära snartsnart eller inte alls särskilt snart. Det skulle i alla fall inte ta flera dagar innan vi skulle återses. Flera dagar utan att ses kan ju vara livsfarligt då förälskelsen är nyväckt. Orosmoln och tvivel kan börja spöka i ens inre och ifrågasätta det uppenbart vackra.
Timmar senare hördes en blyg ringning på min lägenhetsdörr och jag halvsprang genom hallen för att öppna för det uppenbart vackra. Och hon var finare än jag hade vågat minnas. I hennes glittrande blick såg jag det jag hade misstänkt. Att det här var det viktigaste som hade hänt i mitt liv.
Dagar gick, veckor, månader, 16 år.
Och här står jag, kroniskt kär, inför det uppenbart vackra.
Kylan skapar små kristaller i mitt gråa skägg och jag lägger min vantklädda hand på Annas rygg då vi snöknarrar fram över snötäcket mot den väntande inomhusvärmen.