”Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara”
En bra bit in i vuxenåldern slog det mig att jag burit runt på en missuppfattning ända sedan barnsben. Som liten och söt fick jag nämligen för mig att sången ovan var en uppmaning till tomtegubbar att lämna oss lustiga i fred. Vi som går omkring och är lustiga ber alltså tomtegubbarna att ge fan i oss, att låta oss vara. Ägna ni er åt att slå i glasen så sköter vi vårt, typ.
”Säga vad man vill men man kan inte sitta still när man har fått en boogie i sitt huvud”
Anders Glenmarks lyrik kanske inte riktigt når upp till dylansk nobelprisnivå men den blev i alla fall klart roligare med min missuppfattning. Eller snarare felhörning. Hans något krystade popstockholmska sångleverans inbillade mina öron att han sjöng: ”Säga vad man vill men man kan inte sitta still när man har fått en bok i sitt huvud”. Detta målade upp en något bisarr bild av hur man beter sig av smärtan som uppstår då någon drämmer en bok i ens huvud.
”I remember how rough your hand felt in mine on my wedding day”
Så inleds underbara ”Walk like a man” om Bruce Springsteens komplicerade förhållande till sin pappa. I alla fall när han sjunger den. Själv skrålade jag: “I remember our rough year and felt on by on my wedding day”. År ut och år in, genom fyra och ett halvt år av engelskstudier på högskola för att bli engelsklärare. Plötsligt en dag ifrågasatte jag vad i helvete jag på fullaste allvar hade gått runt och sjungit. ”Jag minns vårt tuffa år och kände på av på min bröllopsdag”. Kanske inte så dumt ändå. Skulle kunna tolkas som att någon, på usel engelska, förmedlar att han höll på att få kalla fötter på sin bröllopsdag, eller i alla fall var på/av inför äktenskapet.
Nästan bättre än originalet.