”Tatsch mi, tatsch mi, aj oanne fil jårr baddi”
Jag slår upp mina ögon och Samantha Fox-hiten kommer mig till mötes. Som en liten hälsning från det cover-bandet på bröllopsfesten igår. Vilket band! Vilket bröllop!
Vilket band? Vilket bröllop? höll jag nästan på att skriva. Gårkvällen är nämligen innesluten i ett märkligt töcken där fragment av minnen dyker upp och försvinner innan jag riktigt kan fånga dem.
Jag anar att det var en bra fest då jag vaknar upp med snustorra linser i ögonen och strumpor på fötterna. Apropå snustorr känns min mun som jorden i mina blomkrukor under ungkarlsåren. Och mitt i allt det torra anar man en smak av whiskey. En envis sådan. Och inte i närheten av lika angenäm som i går kväll.
Min nyvakna hustru är provocerande pigg och villig att informera mig om eventuella bortglömdheter. Bland annat om hur jag, under kvällen, som en fyraåring, besvarade hennes välvilliga fråga: ”Har du druckit vatten?” med ”Har DU druckit vatten?”. Ibland är det mer tur än skicklighet att hon älskar mig.
Jag känner min puls i hjärnan då jag reser mig på vingliga ”nyfött föl-ben” och lullar ut i köket. Norra Europas bästa hustru slänger till mig en kopp kaffe och en assiett och jag sätter mig på altankanten och sätter i mig en leverpastejmacka. Världshistoriens hittills godaste leverpastejmacka visar det sig. Och kaffet är Joe Labero-magiskt. Jag vilar ögonen på vår katt som är sådär livslevande som katter oftast är. Hon klöser i barken på vårt stackars syrenträd och lägger sig sedan i skuggan och ser ut över trädgården som om hon äger världen.
Här ska jag sitta resten av dagen, tänker jag då jag plötsligt hör en alltför förförisk röst som påminner om ”De underjordiska” i Ronja Rövardotter. ”Kooom! Kooom!” Nyfiket följer jag rösten in i huset, genom vardagsrummet in i sovrummet. Där väntar min kudde med öppen famn. Omhuldande tar den emot mitt ömmande huvud som sjunker ned i härligheten. Genast bejakar jag söndagens kravlöshet och njuter en stund av spridda minnen från Fru och Herr Nilssons bröllop innan en tupplur tar kommandot.
Nu tar vi det lugnt, okej!