Utanför fönstret rusar Sverige förbi. Tåget plöjer sig fram genom småländska, grönbländande skogar, förbi pyttesmå samhällen och glittrande insjöar. Vid ett stopp mitt i ingenstans ser jag ett vackert, rollokolabrunt rådjur på så nära håll att jag nästan ser min reflektion i dess blanksvarta, stilla blick. Den står så blickstilla att den kunde varit uppstoppad. Stoppet upphör och tåget rullar vidare och jag har ingen att dela upplevelsen med. Den får bli min egen.
Snett emot mig sitter en klassisk tonårig mobilzombie med de obligatoriska hörlurarna klistrade mot öronen och skärmstirrar stint. Sällskapet passar mig utmärkt. Jag färdas nämligen solo, utan de nära och kära, och vill känna mig sällskapslös. Liksom kupégrannen är jag försedd med lurar och försöker mig på att lyssna på en ljudbok. Det går förvånansvärt bra även om jag föredrar en fysisk bok alla dar i veckan. För säkerhets skull lyssnar jag på ”Skynda att älska” av Alex Schulman som jag redan läst två gånger innan. En alldeles lysande bok om hans älskade far, Allan.
Givetvis kommer jag tänka på min älskade far, Olle. Min fine far som, på midsommar, stod vid min stereo och lyssnade på ”Sommarbrevet” med Small Town Singers, en av många låtar på en Spotifylista som jag skapat och döpt till ”Olle Björk”. En lista med de där magiska låtarna som öppnar en portal till min barndom. Och fars ungdom. ”Jag får hynsapigga’ po armarna! Kolla!”, sa han och jag älskar både honom och hans reaktion.
Ett gäng minnen köar plötsligt i mitt medvetande där i tågsätet. Via tanken på far minns jag plötsligt en dag på stranden vid Nybostrand utanför Trelleborg. Jag är kanske elva år och halvligger i solgasset på en filt, drickandes apelsinsaft med en försiktig plastsmak från Tupperwareflaskan medan jag lyssnar på stransorl, Olle Björk-snark och musik från en liten bergssprängare som tillhör min morbror, Jan-Eve. Plötsligt skärps mina sinnen då en nästan hypnotisk låt drar igång. Jan-Eve ser min koncentration där han ligger, chockerande chokladbrun, och pressar på filten bredvid. ”Hotel California med Eagles”, konstaterar han lugnt bakom sina solglasögon och nynnar med i refrängen. Jag minns att jag tyckte Janne var cool och låten likaså. ”Hotel California” är för alltid hans och jag sörjer att han inte får var med oss längre. Han som älskade sommarn så.
I sorgen dyker en gammal vän upp i mitt minne. Nästan som om han vill muntra upp mig. Lyckliga omständigheter, i förlängningen, gjorde att jag inte fick träffa min finaste vän Micke Lindauer, född Jynsen, på midsommar men nu stöter jag plötsligt på en kanske åttaårig variant på honom. I minnet ligger en märklig, 70-talslånghårig pojke på klassrumsgolvet och beter sig som Mick Jagger brukar göra ståendes. Det vill säga sprattlar och rycker, rytmiskt och orytmiskt. Och runt Jynsen sitter en hel gapande klass och försöker begripa vad hans charad ska föreställa. Andra barn har låtsats rida på en häst eller charadspelat tennis men inte Jynsen. Han ligger och ryckrullar på golvet som i kramper. Till slut avbryter fröken Inger Larsson den svettiga pojken och ber honom upplysa klassen om vad i hela fridens namn han ska föreställa. ”Ett tuggummi som blir tuggat, sett inifrån munnen!”. Lysande!
Ett annat Jynsenminne placerar mig än en gång i ett klassrum på lågstadiet. Klassen tränar sig i att ringa till 90 000 (dåtiden 112, ungdomar) genom att inför varandra spela upp små scenarier. Alla turas om att fejkringa till brandkåren, uppge namn och adress samt var det brinner. Själv ber jag till alla gudar att ingen snor mitt fantastiska skämt innan det blir min tur. Turen är på min sida och med högtidlig röst anmäler jag att: ”Mitt namn är Daniel Björk, jag bor på Hovslagargatan 52 A. Det brinner på dass!”. Jag lutar mig tillbaka och njuter av det hyfsade gensvaret mitt fnissiga skämt får. Tills det blir Jynsens tur: ”Jag heter Micke Jynsen och jag bor på Hovslagargatan 42 C. Det brinner i röven!”. Lysande igen!
Tågresan är slut och jag är framme i mitt lilla rum på Ölands folkhögskola där jag ska gå en skrivarkurs. Nästan ofattbart! I dagarna fem ska jag fatta pennan för att författa.
Fatta vad jag ska författa!
Må gott!