Jag är slö och slut. Men ändå för pigg för en tupplur.
Skrivarkursen fyller hjärnan med intryck som stimmar runt som om det pågår barnkalas i skallbasen. Jag kommer inte till ro.
Igår kväll fick dessa intryck dessutom hjälp av ett öländskt fjäderfä som angeläget påkallade min uppmärksamhet då jag hade krupit till sängs. Ett enformigt pip utstöttes i intervaller. Ibland tog han paus och svalde en mask, kan man tänka, men återgick sedan till sin huvudsakliga uppgift; att hålla mig vaken. Att stänga fönstret var inget alternativ. Den lilla glipan var en förutsättning för min fortsatta överlevnad i det minimala rummet där svår syrebrist uppstod i samma ögonblick man stängde.
Jag kanske ska gå ut, tänkte jag efter en timme och reste mig stelt från lakanet som låg skrynkligt som en hopprasslad, vit godispåse från förr. Jag ska kanske ta en nypa luft så som man hört att människor gör. Kanske ska jag rent av cykla en runda. Har jag nu hyrt en cykel ett dygn ska den väl rulla i stället för att stå stilla i stället.
En minut över tolv gick jag ut på trappan till mitt boende och översköljdes av sval och syrerik luft. Sommarnatten var svart som en hockeypuck. Som om den visste att den bara hade några timmar och därför bredde på lite extra. Stjärnhimlen var klyschigt enastående.
Jag famlade med nyckeln i cykelns lås men kom till plötslig insikt. Det här är inte riktigt jag. Bara för att jag är sömnlös skribent på Öland kan jag väl inte cykla rundor i natten. Även om det hade varit författaraktigt gjort.
Jag valde i stället att ta en kort promenad i området vilket måste anses författaraktigt nog. Min näsa hade en högtidsstund. Vindarna låg på från Kalmarsund och den avsvalnade varianten på dagens alla blomdofter blandades med sältan från havet. En ytterst lyckad kombination. Som det där Marabou-chokladet med saltlakrits.
Längre fram på den smala stigen såg jag två harar som försökte bilda familj. Harar har harsex, tänkte min irriterande ordvitshjärna. De avbröt akten då jag närmade mig och hoppade skamsna och fnissandes vidare för att söka en mer avskild plats. Hur jag än spanade såg jag aldrig till fågeljäveln som hela tiden tydligt hördes i mörkret. Jag hade liksom planer på att förpassa den till Nangijala men vände snart hem utan blod på mina händer.
Tillbaka i rummet smällde jag igen fönstret och somnade två timmar senare av syrebrist. Och nästan grät då mobilen surrade klockan sju.
Och nu sitter jag här, slö och sur, och skriver i stället för att tupplura.
Författaraktigt.