Jag trotsade det öländska blidvädret, snörade på mig löparskorna och lufsade iväg. Första sträckan tvingades jag springa på den smala landsvägen där bilister blänger surt på gång- och löptrafikanter som har mage att uppta värdefull köryta.
Ganska snart kunde jag vika av på en grusväg som slingrade sig fram genom ett vetefält. Eller om det var vete vete gudarna. Jag önskar att jag hade varit mer vetgirig på de lektionerna.
Mitt ute i ingenstans under den oroliga himlen stod ett övergivet utedass. Den röda färgen var bitvis avflagnad och dörren hängde på trekvart. Det såg sorgligt ut där det stod med vete upp över vaderna och med en domedagsmörk himmel som kuliss. Övergivet är kanske ett märkligt ordval om ett dass men det var så det såg ut. Som om någon nyttjat det en sommar för att sedan, när hösten kom, släppa ut det i naturen. Som en sommarkatt. Jag fick nästan lust att adoptera det.
Jag joggade vidare och fältet bytte gröda på min vänstra sida. Ännu en gång blev jag osäker på vad som växte där. Grödbytet sammanföll med en stark doft av kaffe men jag anar att det bara var en längtan som frammanade doftförnimmelsen. En strävan efter cafeterian som jag sprang längre och längre ifrån.
Kaffesuget tog genast över hela mitt system och skickade löpsuget all världens väg. Nu var det bråttom. Trots att jag var både uttråkad och trött ökade jag farten och sprang som en något klumpig gasell tillbaka till Ölands Folkhögskola. Där tog jag en ”spara på Ölands vatten-dusch” så snabb att jag knappt hann bli fuktig och hastade sedan till matsalen för middag och en gigantisk kopp kaffe.
Efter maten bjöd flamencokursarna på en uppvisning på scenen. När jag hörde att det skulle hålla på i en timme skrek hela mitt inre: ”FLYYY!”. Men jag satt kvar. Artigt först, men efter en stund tog dansinstruktören över och jag blev helt förbluffad. Där hade vi en som måste ha druckit mycket kaffe. Energin lyste i hennes ögon och dansen var så innerlig att jag bara satt och gapade. Så passionerat och vackert att timmen bara stack.
Jag gick sedan på vernissage och beskådade konst som målarkursarna hade skapat under veckan. Jag fastnade för akvarellmålningar med motiv från en fiskehamn. Då jag gick närmre läste jag nere i högerhörnet: Ulf Lundell 2017. Jag vände mig till en av deltagarna, en mager man i femtioårsåldern, och halvviskade: ”Är Ulf Lundell här?”. Mannen lutade sig närmre mitt öra och halvviskade tillbaka: ”Ja, det är han. Det är jag!”.
Jag berättade storyn för min fru och dotter. Dottern frågade: ”Var det han den riktige?”. Jag kunde bara svara ja. Han såg i alla fall jätteriktig ut.
Go’ kväll!