Lördagsmorgon.
Jag vaknar först, tassar ut och sätter mig på altankanten. Min heliga altankant där åtskilliga koppar kaffe har druckits och där endast ljusa tankar har tillträde. Solen gassar redan över Drakaberga och jag lyckoryser så armarna blir knottriga. Trätrallen ger naturlig rumpvärme och vår plats på jordklotet visar sig från sin allra bästa sida. Gårkvällens spelning på MS Immeln ligger fortfarande som bomull i kroppen. Vilken strålande afton.
Vi brukar soundchecka en stund innan de räksugna passagerarna har tillträde till färjan och kan då överblicka våra kommande åhörare från översta däck.
Igår kväll konstaterade vi att det förmodligen skulle bli en ganska sansad tillställning då gästerna i huvudsak bestod av seniorer.
Tjo och tjim och hej och hopp vad fel vi hade.
Redan efter tre låtar började folk spontandansa och ytterligare några låtar senare var dansgolvet fullt. Dansgolvet som inte ens finns men som blir till i den sparsmakade ytan framför oss och baren. Härligt förfriskade medmänniskor satte både båten och golvet i gungning. Våra mikrofonstativ vajade stundtals så pass att vi tvingades headbanga i sidled för att göra oss hörda. Ju mer törst som släcktes desto mer utrymme krävde dansen. Vi tvingades krympa vårt eget spelutrymme, kvadratmeter för kvadratmeter, tills vi stod upptryckta i ett hörn, så nära varandra att en romans hade kunnat uppstå om det inte hade varit så att en sådan redan pågår för fullt. Och varje låt vi sjöng var alldeles rätt låt. En av våra absolut roligaste spelningar.
På altanen får jag plötsligt sällskap av en nyvaknad pyjamasdotter. Hon slår sig ner vid min sida, kramar mig och tittar sedan kärleksfullt på sin far. Tror jag. Det visar sig att när jag granskar grönskan i skogens bryn sitter dottern och granskar mina ögonbryn. Hon tar nämligen ansvar för de strån som bestämmer sig för att gå sin egen väg, så att säga. Ett jobb hon helt frankt har gått in stulit framför näsan på Anna.
Sedan några år tillbaka råder fullständig anarki i, framför allt, mitt högra ögonbryn. Från ena dan till den andra kan ett dubbelt så långt strå dyka upp och förfula mitt fagra anlete. Oftast har strået ett gäng lärjungar i hälarna som också är för långa och strävar mot fel håll. Det är inte heller helt ovanligt att ett och annat vitt strå försöker smälta in bland sina svarta kollegor. Men Hanna har som sagt fullständig koll.
”Jag hämtar pincetten, pappa”, sjunger hon glatt och hoppsastegar sig in till badrummet. Det lyser lystet i hennes ögon då hon koncentrerat kniper pincetten om ett av de muterade jättestråna och jag känner hennes andedräkt mot min kind då hon gör sig redo att rycka. Där och då njuter jag av att vi har det här projektet tillsammans. Tills hon rycker till och den obeskrivliga smärtan tårar mina ögon och ett löjligt litet lätet lämnar mina läppar. Smärtan kan bara jämföras med den som uppstår då lilltån råkar slå i det där förbannade bordsbenet. Jag misstänker att en mans alla nervtrådar på något vis utgår från ögonbryn och lilltår.
Efter oroväckande många ryck frågar jag ynkligt om jag inte snart är skallig över ögat men Hanna bara ler elakt och fnissväser: ”Snart klar”. Proceduren pågår säkert i tre minuter. De längsta på länge.
Men oj vilka bryn jag nu stoltserar med.
I två-tre dygn i bästa fall.
Må gott, gott folk!