Igår strålade morgonsolen genom magnoliabuskens bladverk och spred ett tuborgflaskegrönt sken över altanen. Idag är allt blött. Det känns som om den växlande molnigheten firar triumfer i år. Och har fler växlar än någonsin. Så fort man tror det är sol tror man fel. Och alla dessa väderappar som får folk att tvivla på om den rådande väderleken verkligen stämmer. ”Det står ju på skärmen att det inte regnar!” Att det svenska sommarvädret är opålitligt kan man lita på.
MEN i mitt sinne står solen högt på himmelen. Den tjugofjärde juli är vår bröllopsdag och denna är lite speciell. Vårt äktenskap blir nämligen tonåring idag.
I tretton år har vi varit varandras på pappret och på ringfingret.
För tretton år sedan stod vi på kyrkbacken i Andrarum och risades av nära och kära. Foton avslöjar att Anna såg exakt likadan ut som idag och att jag var slätare och ogrå.
Bröllopsfesten var varm, lång och lyckad och vi somnade förmodligen sist i Sverige den natten eftersom vi fick ställa iordning rummet som Annas bror absolut inte hade ”möblerat om”.
Äktenskapet rivstartade sedan med lärarexamen, jobbsökning, lägenhetsförsäljning, husköp, renovering, småbarnsår, hästköp, husförsäljning, husköp igen, fler hästar och en massa katter innan vi nu, tretton år senare, kan börja pusta ut. De bästa vi har har vuxit upp från två underbara ungar till något som snart kan liknas vid ungdomar och frun och jag har plötsligt ännu mer tid för varandra.
I tretton år (plus tre) har vi nämligen lyckats att befinna oss nära varandra. På kramlängds avstånd. Där trivs vi och har därför sett till att det varit så. Anna är nämligen min favoritmänniska på jordklotet och jag tycker mig ana att hon är rätt förtjust i mig med.
Jag älskar att, varje morgon, höja blicken från tidningen och snegla på hennes koncentrerade ansikte där hon sitter hon mitt emot och tuggar på sin frukost, läser sin del av tidningen och klämmer mitt pyjamasbyxben mellan stortån och den där granntån utan specifikt namn. Oftast är hon inte ens medveten om sitt klämmande. Jag tolkar det som kärlek.
Mitt i vår allvarliga vuxenhet med barnuppfostran, jobb och räkningar har vi alltid nära till skratt, och tramsar ibland som små barn. Det är fint att ha hittat någon att bli gammal med och att hon samtidigt är någon att bli ung med.
Just nu funderar jag på att köra och köpa en bullfrukost medan Anna utövar en av sina paradgrenar: att sova ut.
Hon sover gärna tonårslänge då tillfälle ges.
Passar bra idag på tonårsdagen.