Jag somnade i dotterns säng igår kväll. Och hon i min. Det skedde ett byte på grund av Hannas plötsliga lust att bli läst för. Genom den tunna väggen mellan vårt sovrum och Hannas hörde jag Annas röst läsa Astrid Lindgrens underbara ”I skymningslandet”. Berättelsen där lille Göran precis ska somna då herr Liljonkvast knackar på hans fönster och tar med honom på en resa genom ett magiskt Stockholm i skymningen. En vemodig, ljusmörk liten Astrid-pärla. Den unnade jag gärna Hanna även om jag visste att min kropp på åttio plus i en säng med madrass lämpad för högst femtio kilo kunde medföra vissa sömnsvårigheter.
Mycket riktigt.
Redan medan jag sedan somnade in hann jag tänka att detta blir en lakanskrynklande snurrnatt.
Hanna har en klassisk klockradio med ilsket rödlysande siffror som jag glömde vända bort och jag vaknade därför 01:16 av att det röda tog sig genom mina ögonlock och skakade liv i mig. Min första tanke var: TÄNK INTE!!!. Vill man somna om mitt i natten är tankar livsfarliga. Minsta tanke klockan 01:16 blir så otroligt viktig att tänka färdig, om den så bara handlar om mjöl. ”Undrar om en mjölmalande människa fortfarande har titeln mjölnare?” Sen var det kört. Man är dessutom orolig för allt och ingenting nattetid. ”Har vi tillräckligt med mjöl? Varför är ordet mjöl så likt ordet mjölk? Är det för att för att både mjöl och mjölk är vitfärgat?” Med natthjärnans logik funderade jag en stund på om inte snö i så fall borde heta snöl eller snölk. En svettig ”vrid och vänd-timme” senare somnade jag om mitt i en förvirrad tanke om huruvida snölkmannen faktiskt existerar.
Ytterligare en timme senare skrek Hannas telefon desperat efter laddning där den låg under ett av många utspridda plagg. Frågan var under vilket? Jag tvingades resa mig ur den mjuka sängen och ge mig ut på jakt.
Fysisk aktivitet är ännu en big no-no när man vill kunna somna om.
Kroppen vaknade till liv där jag irriterat gick och rotade bland toppar, kjolar och shorts. Under den sista högen låg fanskapet som hade hållit sig tyst under hela sökprocessen men nu valde att ge ifrån sig en signal. Liksom för att retas. Jag förpassade mobilen ut i tvättstugan eftersom jag inte för mitt liv kunde hitta var man fick tyst på den. Under den sexton meter långa promenaden tillbaka till sovrummet tänkte jag febrilt: TÄNK INTE!!!.
En timme senare låg jag fortfarande och tänkte tänk inte, fast nu lite uppgivet, utan versaler och utropstecken. Det lutade åt en extremt sömnfattig natt och jag bestämde mig för att inte ens försöka. Jag försjönk en lång stund i Linn Ullmans bok om pappa Bergman och mamma Liv, ”De oroliga”. Utmärkt bok även om den stundtals är så fragmentarisk och hoppig i tiden att läsningen blir som att lyssna på en ljudbok på random (eller shuffle som det heter på ren svenska).
En och en halv timme gick och med blytunga ögonlock skulle jag precis lägga boken ifrån mig då jag hörde ett ljud från fönstret. Nu kommer den där herr Liljonkvast och ska ta mig på en resa genom ett magiskt Glimåkra i gryningen, hann jag tänka innan Liljonkvast satte igång och jama som om han satt i kläm.
För att resten av familjen skulle slippa vakna sprang jag heroiskt till köket och släppte in Sandy som inte verkade ha planer på ta mig på nån resa genom ett magiskt Glimåkra utan i stället strök sig kärleksfullt mot mitt smalben och spann som om hon fick betalt för det. Oj, vad hon älskar mig, tänkte jag. ”Om jag stryker mig mot tvåbeningen brukar jag få mjölk”, tänkte förmodligen hon. Hon tänkte rätt.
I det bleka morgonljuset satte jag mig sedan på min altankant med en filt om kroppen, utan någon Liljonkvast men med en mjölkmätt katt i knät och fick en ovärderlig stund i ett magiskt Glimåkra.
I gryningslandet.