Ömsom på balettlätta fötter bland blöta stenar, kottar och rötter, ömsom nästan aggressivt klampandes på stigen, med Rob Halford ylandes som en mistlur i lurarna, tar jag mig fram i den regndränkta Trollaskogen. Musiken är busigt ovuxet olagom högt uppskruvad. Den tunga metallgrå himlen ovan trädkronorna samspelar väl med den vildsinta liveversionen av ”Freewheel burning” som tacklar mina trumhinnor som tandlösa, puckjagande kanadensare.
Jag försöker tjurrusa ifrån en höstdeppighet som på senare tid har försökt sätta sina vassa klor i mig. Tilltagande mörker, blötkyla och solbrist lyckas varje år svartmåla mitt psyke. Men löpning hjälper och endorfiner skingrar de inre gråmolnen och det deppiga rinner av mig som svett på en bastande finne. Glada tankar tänks på nytt och ger bränsle till mina springben.
Med ökad fart passerarar jag den legendariska bandystugan vid Trollasjön och gladtänker då på det makalösa partaj som pågick där i lördags. Min svägerska fyllde trettiotio, vilket jag genast inser är en helt onödig omskrivning. Är det någon som klär i fyrtio så är det L8. Hon sken som den där högsommarsolen vi gick miste om i somras där hon stod och styrde och ställde och regisserade festen med oslagbar fingertoppskänsla. Det var DANS, DANS, DANS och jag for runt som en flipperkula på dansgolvet och studsade försiktigt och välvilligt mot glada vänner. L8 är och förblir svensk mästare på fest trots ett visst hiphop-överflöd i den omsorgsfullt skapade danslistan.
Jag joggar vidare uppför den långtröga backen innan kalhygget och slås av en gladtanke till, apropå hiphop.
Har någon hört Black Bess B’s nya?
Skulle inte tro det. Trots det hiphop-klingande namnet, Black Bess B, rör det sig nämligen om en häst som numera huserar i Drakaberga. Att hon är en hipp hopphäst är nästan för bra för att vara sant för en ordvitsare (eller hur, MP) men det är faktiskt vad hon är. Till skillnad från sin föregångare, Sessan, är hon ung och hungrig och hoppar alla hinder. Sessan var bara hungrig. Men snäll, vilket Black Bess B också verkar vara. Precis som Sessan härstammar hon från Irland vilket känns bra med tanke på att vår andra häst, Mysan, därför är van vid gnägg med irländsk brytning.
På väg uppför tröga backen känner jag mig besläktad med Bessie, som hon givetvis kallas, eftersom vi båda har ett djävulskt tryck i stegen (hrm…). Bruce Dickinson sjunger om sin mörkrädsla och jag når toppen och mår toppen.
Endast kläderna är sura.