Det finns ett hål i Lönsbodavägen som man gör bäst i att undvika när man kör bilen mot byn. Det är varken jättestort eller särskilt djupt men det låter woppa, woppa när högersidans fram- och bakhjul hamnar i hålet. Kör man då hästsläp låter det följaktligen woppa, woppa… woppa, woppa.
Själv glömmer jag ganska ofta att undvika hålet och av någon anledning sitter alltid frun bredvid mig vid dessa tillfällen. Och ger mig en varje gång-blick.
Det finns ett tillfälle då jag medvetet siktar mot hålet. Jag har nämligen upptäckt att då hålet är regnfyllt uppstår ett enastående stänk som vräker en tsunamivåg över den intilliggande gång- och cykelvägen. Civiliserad som jag är har jag alltid varit noggrann med att se till att ingen befinner sig i skottlinjen då jag vardagsmuntrar upp mig på detta vis.
I lördags satt jag på min cykel på väg hem från byn då september visade sig från sin allra sämsta sida. Tröstlöst föll höstlöv ikapp med tunga regndroppar. Björkars kronor släppte löv som virvlade mot marken som gulnade frimärken och jag var sur. I dubbel bemärkelse. Jeansen klibbade mot låren, jackan släppte frikostigt in litervis med nederbörd och jag var dyblöt som Jack och Rose (svår referens) tillsammans.
När jag var inne på sista etappen trampade jag på för att komma hem till den där varma fåtöljen med boken, koppen te och de där stearinljusen som alla obegripliga höstfans tjatar om. I höjd med Lönsbodavägenhålet mötte jag en bil. En blå bil. En ful jävla blå bil med en ondskefull chaufför. Woppa, woppa. Denna vinterkräksjuka i människogestalt siktade medvetet (menar i alla fall jag) mot hålet och bjöd mig på en upplevelse bortom dyblöt. Jag tvärstannade och sträckte handen i blåbilens riktning utan att riktigt få till fuckyoufinger-gesten. I stället formades min hand till ett darth vaderskt strypgrepp och jag hoppades innerligt att jag hade Kraften. Men det där verkar bara vara trams. Blåbilen rullade i alla fall vidare och jag unnade mig en stunds stillastående hat innan jag cyklade hem till värmen.
Och frun.
Som tyckte synd om mig.
Med ett leende.