Skyarna är winnerbäckskt gråvita och den råa fuktigheten förvandlar fjorton grader till sju. Katterna har sökt sig inomhus och ligger fullständigt utslagna i soffan som två lurviga ungkarlar efter en formidabel finlandsfärjefylla.
Lika inomhus är vi, Anna och jag, där vi sitter vid köksbordet och stillar ett akut sötsug i smyg. Och sparar pengar. Två hundraåttiogramschoklad för trettiotvå spänn på ICA ger på något märkligt vis klirr i spargrisen. Nästan lika bra som ”goa smörgåsstårtårr och exåtiska plankårr” (intern glimåkrahumor).
En av de absolut största fördelarna med att vara vuxen är att man kan äta godis när fan man vill. Det är en mänsklig men, inför barnen, hemlig rättighet. En annan underbar vuxenrättighet som kan nämnas i sammanhanget är den att störigt föreslå barnen att ta en frukt när de är sugna på något.
Eftersom vi har varit omgivna av våra barn i tolv år är vi vana vid att våra godisorgier sker i kvällsmörker då barn förhoppningsvis sover. Det känns därför väldigt riskfyllt att, i fullt dagsljus, sitta vid köksbordet och chokladknarka. Trots att båda barnen är iväg med kompisar sitter vi ändå på helspänn och tittar oss oroligt omkring som småfåglar på ett fågelbord medan vi stresstuggar som om det är bråttom. Även om ordet hade en annan innebörd i de gamla överdrivet informativa barnböckerna från sjuttiotalet vill jag påstå att vi vuxennjuter. Marabous Black saltlakrits smakar faktiskt som bäst när man knäcker en rad som sedan sväljes, i stort sett otuggad, så att man, utanpå halsen, kan följa dess färd söderut, som när måsen sväljer löjan hel.
Ett sjätte sinne eller en godhjärtad godisgud ser till att jag avbryter njutandet och stoppar chokladresten i kylen precis när ytterdörren slås upp och en son trillar in.
”När ska vi äta?” frågar han innan han sagt hej.
”Åt du inget i simhallen?” frågar jag och säger hej.
”Hej! Bara lite snacks och jag åt bara lite morötter i matan idag!” svarar han lite buttert.
”Varför åt du bara lite morötter?” frågar jag provocerande förälderligt.
”För att soppan smakade skit!” svarar han ytterligare en grad buttert.
”Vi äter om en timme!” svarar jag och tillägger glatt: ”Du kan ju ta en frukt så länge!”