Vardag

Tidig höstmorgon.

Torsdag.

Vardag.

Utanför köksfönstret byter mörkret plats med ett brandgult solljus som rinner lavalikt mellan träden och ut över det fuktiga gräset i Drakaberga hage.

Jag står och laddar kaffekokaren och pausar mellan tredje och fjärde måttet. Min blick har fastnat på Anna som, sådär självklart och avslappnat vardagsvacker, går genom vår trädgård från stall mot hage med gamla Mysan i ett grimskaft. Nyss uppstigen med en rufskalufs som är oemotståndligt slarvigt hopsamlad i en tofs och iklädd hästiga jeans och höga gummistövlar lyser hon ikapp med den stigande morgonsolen. Det är inget hon vet om.

Men jag vet. Och jag ser.

Jag ser att hon är klädd i min gamla, lite för stora jacka och jag försöker förstå varför det gör mig så glad. Kanske härstammar min glädje från den tid då milleniet var färskt och vi var pojk- och flickvän i varsin lägenhet i Malmö. Den tid då flickvännen Anna lånade pojkvännen Daniels tröja då hon småfrös i hans fula soffa i den ruggiga lägenheten på Abbekåsgatan. Det var något oerhört gulligt med det där. Och det har det aldrig slutat vara.

Jag ser ett klappklappklapp mot Mysans hals innan grimman avlägsnas och betandet kan börja. Ett enkelt klappklappklapp av gränslös omtanke.

Hon är fin, min flickvän.

Jag återgår till kaffet utan någon aning om hur många mått jag har slängt i filtret.

Och hur dagen än blir så har jag fått ha den här stunden.