Han var ett lejon av gult, lite tjockt papper, klumpigt klippt av mina allt annat än finmotoriska sjuårsfingrar. Manen bestod av rullade, svarta pappremsor som limmats i en krans runt ansiktet. Ögonen, nosen och morrhår var det sista som kom på plats innan klockan ringde och skoldagen tog slut.
De flesta klasskompisarna lät sina lejon ligga på tork men själv var jag ivrig att visa mitt verk för mor och far. För att undvika lim i min nya fina blå skolväska bar jag mitt lejon försiktigt framför mig som en tallrik soppa och lät det soltorka på hemvägen. Vid min sida fanns min allra bäste vän, Micke Jynsen.
Då vi kommit halvvägs och gick på cykelvägen med den vältrafikerade Engelbrektsgatan på vår högra sida stoppades vi av två tuffa, och i våra ögon nästan vuxna, tjejer som gick i trean på Pilevallskolan.
Den ena något större tjejen slet till sig lejonet och sa: ”Fan va’ fult!”. Darrande rädd såg jag sedan hur hon förstörde mitt fina lejon genom att flytta ögat, som gled i det blöta limmet, ner mot nosen för att sedan göra ett virrvarr av morrhåren innan hon kastade det på marken.
Skakad satte jag mig på huk och försökte samla ihop mitt sargade lejon medan de vidriga tjejerna skrattande drog vidare.
Micke Jynsen, som var snäppet tuffare än vad jag var, väntade tills ett säkerhetsavstånd hade uppstått innan han slängde ur sig målande beskrivningar av marorna och förslag på vart de kunde dra. Den största, elakaste och mest skrämmande tjejen vände då på klacken och satte efter oss i oroväckande hög hastighet. Jynsen sneddade genast över gatan som lyckligtvis erbjöd en lucka mellan Volvo Amazoner och långtradare. Själv sprang jag med mitt lejon under armen mot övergångsstället där jag stannade för se mig om åt båda hållen och sedan det första igen, såsom skolpolisen hade lärt oss.
Rycket då hon fick tag i min jacka fick mig nästan på fall. Skräckslagen försökte jag komma loss men hennes grepp om min arm var stenhårt. Och mitt i tumultet utdelade hon en svidande lavett mot min lilla kind.
Cirka hundra meter därifrån, på en balkong på andra våningen hade slumpen placerat min mor som fixade med blomsterlådorna. Förtvivlad bevittnade hon hela händelsen och var livrädd att jag skulle springa ut i trafiken. Då hon såg att jag någotsånär sansat lyckades ta mig över gatan satte hon av.
Genom lägenheten, nerför trapporna tvärs över gården mellan lägenhetshusen. Med min lillebror guppande innanför en jäsande gravidmage sprang hon som en ilsken lejoninna och lyckades få tag på tjejen som skräckslagen fick brutal information om vad som skulle hända om hon någonsin rörde vid hennes unge igen.
I mors varma trygga famn satt jag sedan och fixade mitt lejon medan tårarna torkade och jag tänkte: Min mor är tuffast i Sverige.
Det var du, mor.
Saknar Dig.
Grattis på födelsedagen.