Jag fick skrivlust och funderade på att skriva ner det där skämtet som kom till mig en dag. Det där skämtet som kändes så hejdundrande kul i stunden men som inte riktigt funnit sina ord.
Jag gör ett försök.
Vet du varför den gamle sjömannen går igen?
Nä.
Han får inte ro i graven.
Det finns en del bekymmer med detta skämt. Dels tänker man kanske inte att en gammal sjöman ror. Jag ser framför mig kaptenen i Titanic eller en liknande skäggprydd man som kanske seglar. Och dels känns det naturligare att säga att hen får ingen ro i graven om någon som går igen. Smaka själv på ”Han får ingen ro i graven” och ”Han får inte ro i graven”.
Jag funderade på att vara mer precis om den som går igen. Ett namn på någon som gärna och med stor entusiasm ror vore det bästa. Jag googlade därför svenskar som tagit OS-medalj i rodd. Helst någon som avlidit då (för att skämtet skulle fungera – inte för att jag önskar livet ur roddare). Till slut fann jag Bertil Edvard Göransson som tog silver i Melbourne 1956.
Vet du varför Bertil Edvard Göransson går igen?
Nä.
Han får inte ro i graven.
Bekymret är att man vill undvika att folk måste googla ett namn som dyker upp i ett skämt för att förstå humorn.
Kanske detta skulle fungera.
Vet du varför Bertil Edvard Göransson som tog silvermedalj i rodd i OS i Melbourne 1956 går igen?
Nä.
Han får ingen ro i graven.
Det känns lite som att skämtet har blivit för ordrikt och något svårlevererat. Dessutom havererar det fullständigt av ordet ingen som jag testade när jag ändå var igång.
Gör som ni vill. Det är ert skämt nu.
Jag avslutar med att hänga ut min fru genom att återge en replik som hon levererade efter en kopp kaffe vid köksbordet i förmiddags.
Nä, om man skulle ta och slänga en maskin i tvätten…