Hästskolan del 2

I det område jag växte upp i Trelleborg var gatorna döpta efter gamla yrkesgrupper som timmermän och repslagare. Själv bodde jag på Hovslagaregatan helt ovetandes om att jag i den ljusnande framtiden skulle stöta på hovslagare i mitt vardagsliv (och då menar jag stöta på och inte stöta på, om ni förstår skillnaden). Lustigt nog uttalade jag min adress med ett å-ljud snarare än ett o-ljud vilket medförde att det lät som om gatan döpts efter en någon märklig yrkesgrupp vars uppgift var att gå omkring och slå på prinsessan Lilian eller dylik person ur hovet.

Hursomhelst.

Jag beundrar verkligen vår hovslagare vars uppgift faktiskt är att spika i ett levande djur på cirka ett halvt ton. Djur som ibland inte är upplagda för att byta skor och därför juxar i stallgången. Hovslagaren jobbar hela tiden med de där benen vi har varnats för sedan vi var små. De ben som kan sparka oss in i nästa vecka om vi är oförsiktiga.

Själv försöker jag undvika hästars hårda fötter men hanterar då och då en hovkrats och här och nu börjar hästskolan efter en något babblig inledning.

En hovkrats kan jämföras med en nagelborste och används för att kratsa bort de rester av skog och mark som fastnat under hoven. Framhovarna är lättast att kratsa eftersom det oftast räcker med att man lägger axeln mot hästens för och smeker smalbenet (på hästen) och klickar lite löjligt med tungan mot gommen. Hästen brukar då godkänna att man lyfter hoven och börjar kratsa. Känslan är inte helt olik den man upplever då man gröper ett ostron ur sitt skal. Inte helt lik heller. Här är det viktigt att hoven lyfts bakåt då det skulle vara helt onaturligt att lyfta den i hästens mulriktning.

Följer man sedan hästen akterut finner man de fruktade bakbenen vars kratsning är något besvärligare. Dels är hovarna oftast dubbelt så tunga att hålla upp och dels känns det som att men leker med döden i klass med att ta lypsyl på en haj.

Nog om hovkratsning. Nu vänder vi istället blicken mot hästtäcken.

Ni som inte har samma hästvana som jag har kanske fått för er att hästar är vattentäta. Det trodde jag också men har fått lära mig att vid minsta nederbörd känns det otäckt för en otäckt häst. Därför är jag noggrann med att, på morgonen, välja bästa väderappen vad gäller tecken på att täcken på gäller. Tydligen spår norrmännen väder bäst för en häst.

Täcket krånglas lättast på då hästen äter sitt morgonfoder även om det sällan uppskattas. Speciellt tant Mysan, som närmar sig hundra i hästår (tror jag), brukar lägga öronen bakåt och blänga mordiskt då jag knäpper selen under den väl tilltagna magen. När alla hästar bär täcken och står och tuggar hö i hagen brukar till och med en hängiven regnmotståndare som jag tänka att nu vore det väl fan om det inte kommer något regn. Om hästen inte blir genomsur under dagens lopp blir jag sur. Och bannar norrmän.

Slut på dagens lektion. Nu kan ni ta rast.