Hej, människor!
Jag heter Åskar (med å efter väderleken då jag föddes) och jag bor med min mor, Mysan, och min styvsyster, Bessie, i ett stall i Drakaberga. Jag ska erkänna direkt att jag får hjälp att författa detta vittnesmål av min husse. Ungefär som när David Lagercrantz hjälpte Zlatan med sin bok. Dessutom är hovar och tangentbord en väldigt misslyckad kombination.
Apropå misslyckad kombination. Mitt ärende handlar om den misslyckade kombinationen människa och sprängmedel. Jag har förstått att människosläktet, framförallt hingstsorten, är väldigt förtjust i att spränga saker. Gärna efter att ha druckit det där starka som gör dem trötta, muntra, arga eller dansanta. Det finns tydligen till och med en högtid då det är okej för knappt könsmogna ungmänniskor att köpa sprängmedel och att man har enats om en tidpunkt då dessa får sprängas. Nu är det knappast så noggrant med det där med tidpunkten, har det visat sig. Och vissa sprängmedelförsäljare är kanske inte så noggranna med huruvida konsumenterna har kommit i målbrottet eller ej. Jag har hört talas om hur, i huvudsak, unga människohingstar roar sig mellan jul och nyår med att skicka raketer mot medmänniskor, och helst då blåljuspersonal. Detta kan väl knappast vara sant. Hade hästar betett sig så hade de genast skickats till Knorrevången (ett läskigt ställe i Glimåkra som husse brukar muttra om då jag vägrar låta honom sätta på mig min grimma).
Förra året, på nyårsafton, reste matte och husse med sina människoföl till Malmö och stallades in på hotell. Mor, jag och min styvsyster, Sessan, som nu flyttat hemifrån, gick i godan ro och sökte grässtrån i den regngyttjiga hagen. Plötsligt startade älgjakten på nytt. Denna gång med dånande automatvapen. Det visade sig vara närboende danskar som ägnade sig åt en provsprängning som mattes mor genast fördömde i starka ordalag. Tyvärr var skadan redan skedd och jag lyckades på något märkligt Labero-vis ta mig ur hagen utan att åsamka den, mig eller människor någon skada. The hard way fick jag nu lära mig vad verbet ”att skena” betyder. Jag ville bara bort, om jag så skulle hamna i Lönsboda, och sprang för allt vad hovarna höll åt ”rätt” håll, visade det sig. Fel håll hade varit mot vägen där tung trafik dundrar i (minst) åttio kilometer i timmen. Lyckligtvis lyckades verkställande drängen, Uno, ragga ihop ett ”gäng” bestående av honom själv och en lång och ståtlig vän som alltid är snabb att ställa upp. Min förtvivlade mor och styvsyrra leddes in i stallet och den långe lyckades på kobåjsar-vis slänga ett lassoliknande grimskaft om halsen på mig och återföra mig till stallets trygghet där jag tröstdiade resten av kvällen.
Detta är min hittills mest skrämmande upplevelse även om veterinär-Pelles ”nötknäckande” i höstas kvalar in på en stark andraplats. Det går rykten om kommuner som slutat sälja bomber och raketer och ordnar pang-fria lasershower. Låter sunt. Jag önskar nu ett gott slut för oss fyrbenta för förvånansvärt få fyrbenta finner fyrverkerifirandet förtjusande.
Förbjud fyrverkerier för fulla fähundar.
Och fram till att kommunen har köpt laser – spräng försiktigt prick tolv då jag och mina ston är installade med bomull i öronen.
Gott nytt år!