Jag läste en notis i gårdagens tidning.
Om en örn som hade hittats, onaturligt stillasittande i ett tilltufsat, livstrött och apatiskt tillstånd. Godhjärtade människor gjorde analysen att han hade störtat och därför kände sig misslyckad och deprimerad. De omhändertog stackaren, vårdade honom kärleksfullt, matade honom och efter några dagar kunde man skönja ett försiktigt leende i ena näbbgipan. Örnens livsandar verkade ha återvänt och han skulle därför snart få återvända till sin verklighet.
Dagen kom och örnen gjorde resan från människornas värld till sin egen i en ombonad bur i ett bilbaksäte på knastrande grusvägar mot havet. Blöta, salta havsvindar slet i frisyrerna på de vackert välvilliga människorna då de lyfte ut buren som om den innehöll en ömtålig skatt. Den placerades omsorgsfullt på en höjd och man riktade öppningen mot havet.
Då luckan öppnades tvekade örnen en stund men tog sedan mod till sig, sträckte ut sina vingar och steg majestätiskt mot skyn påhejad av de ändamålsenligt anorakklädda människorna som lyckliga såg sin patient lyfta mot friheten. Kanske skulle han söka sig en örnmö, slå sig ned och bilda familj. Kanske skulle han unna sig något örngott, en kaninunge eller två. Kanske skulle han okynnesflyga över landet och njuta av allt det vackra. Från söderns vidsträckta lapptäckslandskap, vidare över gröna granskogar, över bullrande städer, över brusande älvar till hisnande, snöklädda fjäll i norr och sedan tillbaka.
Det blev aldrig så.
Då örnen endast var en prick i fjärran störtade den våldsamt och beslutsamt i havet och en febril räddningsaktion medelst båt tog vid.
Och där satt jag framför Kristianstadbladet och skrattade mig tårögd.