Jag öppnar dörren och snölandskapet slår emot mig. Stickande vasst ljus tvingar mina ögonlock till kisning och jag står en stund och drar in den ljuvliga doftlösa doften av kyla.
I den här stilen har jag inlett åtskilliga texter. En naturskildring med en väderprognos. Allmängiltiga glädjekällor. Något alla kan känna igen sig i. Förmodligen för att den som läser ska känna sig hemma och vilja fortsätta.
I dag tänkte jag testa något nytt. Jag har nämligen kommit underfund med att det finns glädjekällor som inte är lika allmängiltiga. Väldigt personliga sådana som kanske inte fungerar lika bra som öppningsscener i en text. Eller är det just det de gör? Här kommer den första:
Jag öppnar skafferidörren med en pirrande förväntan i kroppen. Minns jag rätt att kaffet i plåtburken är på upphällningen? Jag greppar burken och märker till min lycka att den är lätt och att metallmåttet skramlar där inne. Jodå, den behöver fyllas på. Jag öppnar ett paket Zoegas Intenzo och kramar det så att de malda bönorna tappar sin rätblocksform, blir lösa och upphällningsbara. Därefter tar jag måttet ur plåtburken och häller försiktigt i kaffet medan jag medvetet darrar på handen för att bönorna ska sjunka ned. På så vis slipper jag att svära över att kaffe tar sig över plåtburkskanten och sabbar min härliga stund. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning varje gång. Känslan då man trycker ner ett metallmått i en nyfylld burk med kaffebönor.
I ärlighetens namn är jag inte säker på att ovanstående glädjekälla skulle fånga en läsare. Jag orkar knappt läsa den själv. Här kommer den andra:
”Vill du tömma torktumlaren!?” Annas röst ekar genom huset och jag sätter genast fart i dess riktning. ”Självklart!”, hojtar jag då jag halvjoggar genom huset. Jag öppnar luckan och känner den väldoftande värmen mot mitt ansikte medan jag drar en ludduppsamlande finger längs luckans innerkant och drar sedan upp luddfiltret ur sitt fack. Jag rensar det omsorgsfullt och kramar en ljummen luddboll som sedan slängs i vår lilla luddburk. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning varje gång. Känslan då man tömmer tumlarens välfyllda vattenuppsamlare på ljummet vatten i plåtvasken i tvättstugan.
Nja, jag är nog lite osäker på denna glädjekälla är för personlig. Jag begriper inte riktigt själv varför känslan är så njutbar. Dessutom har väl de flesta torktumlare med slang till avloppet. Vi testar en tredje inledningsvariant:
Stallet är nymockat och skinande rent och hästarnas boxar ser så pass lockande ut att jag nästan känner för att sova middag där. Det behövs dock lite mer strö i två av dem så jag går ut i höskjulet och hämtar TVÅ säckar pellets som jag, manligt och dumdristigt, försöker bära in samtidigt för att slippa gå två gånger. Med den ena på axeln och den andra under högerarmen pulsar jag genom snön, väl medveten om att om jag halkar nu lär jag behöva vara sjukskriven resten av året. Gudarna vill mig dock väl och jag ställer klumpigt ned säckarna i en skottkärra och sliter upp dem så att pelletsarna forsar ut. Det kittlar gott i handflatan då jag drar handen över högen för att jämna till den. Därefter riktar jag vattenslangen mot de snustorra pelletsarna och ger dem en riktig dusch. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning varje gång. Genast börjar de lösa upp sig i vattnet och ett nästan smaskande, väldigt diskret ljud uppstår medan de rör sig nästan omärkligt i skottkärran.
Jag kan tänka mig att en textinledning som denna kan intressera hästfolk men att jag är ganska ensam om att känna glädjerysningar av att göra strö av pellets. Vi kör en sista:
Jag stannar bilen på gårdsplanen för att hämta min pojke som har övernattat hos en kompis. På vägen hit har jag av någon anledning funderat på ordet skamsköljning som jag läste i en intervju med den märkliga skådespelaren Jonas Inde. Skamsköljning är den känsla som går som en våg genom kroppen då man påminns om något pinsamt man har gjort. Ett bra ord för en vidrig känsla.
Hursomhelst kliver jag ur bilen och knackar på dörren. Jag väntar en stund men ser snart genom entrédörrens ruta hur min son kommer mot dörren med ett litet leende på läpparna. Vad som följer nu ger mig en glädjerysning här och nu. Han öppnar dörren och ger mig en varm kram och en våg av stolthet och total kärlek sköljer genom min kropp. Han är det finaste som finns. Kärlekssköljning – ett bra ord för en oslagbar känsla.
Så kan en text inledas.
Och avslutas.