Det fanns en tid då jag skötte musiken i bilen. Barnen satt fastspända i bilbarnstolar och lyssnade lydigt på mina fantastiska låtar som strömmade ur högtalarna. Kärleksfullt blickade jag på dem i backspegeln där de sockersött log och nickade i takt mot sin fina pappa som lustfyllt gnolade med i: ”I am just a poor boy though my stories seldom tooold”.
Det var då de’.
Gradvis har musikmakten glidit mig ur händerna. Så pass gradvis att helt nya regler nu gäller utan att jag någonsin har fått en chans att protestera. Numera hinner vi knappt innanför bildörrarna innan en lite väl stor barnhand girigt fibblar på radioknapparna på jakt efter Rix FM.
Jag hämtade barnen på skolan idag och roade mig på vägen dit med att lyssna på P4. Jag vet det är gubbigt men de råkade spela en Håkan Hellström-låt och jag kände mig därför lite hipp. ”Du har en ängel på din a-axel”, sjöng jag mot min son som kom först till bilen. Okommenterat tryckte han på Rix FM-knappen och Darins ”Tvillingen” avbröt Håkan abrupt. Jag log krystat och nickade i otakt.
’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ
Varje morgon och eftermiddag då vi har kört till och från skolan i minst tre veckor har Rix FM spelat ”Tvillingen” med det där konstiga ’ECKÁLÅ-partiet. Det störiga partiet som fastnar som tuggummi i pudelpäls och vägrar släppa taget. Jag kommer på mig själv med att då och då under dagens lopp utropa: ’ECKÁLÅ. Det kan väl inte vara friskt? När jag hör låten är det så pass enerverande att jag misstänker att det är just ”Tvillingen” som spelas på repeat i Helvetet om man har oturen att hamna där.
’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ – ’ECKÁLÅ
Nostalgiskt tänker jag tillbaka på flydda dar då jag hade musikmakten. Hur jag, varje morgon och eftermiddag då vi har körde till och från dagis i minst tre år, spelade och sjöng: ”I am just a poor boy though my stories seldom tooold”.
Och barnen log krystat sockersött.
Och nickade i otakt.