Jag sover. Lite sådär försiktigt. Bara precis under vakenytan. Jättenästan vaken…men… jag sover. Det jag sysslar med måste vara en av mänsklighetens vackraste uppfinningar – sova middag.
Ett mjukt mobilalarm letar sig in i mitt medvetande och jag slår upp ögonen och ler rakt ut i rummet. Dagsljus strömmar in genom det smala fönstret vid min högra sida. Vid min vänstra ligger en katt och spinner fjäskigt, fullt medveten om att hon inte har i vår säng att göra och lika fullt medveten om att hon är för söt för att husse ska slänga ner henne på golvet.
Ett för stunden oidentifierbart föremål ligger tungt på min mage under täcket. Med min högerhand känner jag försiktigt på det okända som är varmt, mjukt men samtidigt lite benigt med något metalliskt på en av benigheterna. Det visar sig vara min vänsterhand som ligger avdomnad och tar en egen liten lur. Jag skakar liv i den, funderar på att resa mig men tänker om.
Bortom katten ligger min nyvakna fru och planerar. Hon vet precis hur hon ska få mig att glatt ersätta sängvärmen med nollgradig råkyla. ”Först tar vi en goood kopp kaffe…”, börjar hon med den där dunmjuka rösten, fullt medveten om att hon är för söt för att jag ska säga nej till det som ännu är osagt. ”…och sen kanske du kan hjälpa mig att koppla hästsläpet på bilen…pusspusspuss!?”.
Kaffeförslaget lockar åtminstone men jag behöver i alla fall fem minuter till i mitt vågräta läge. Jag skönfunderar en stund och minns hur jag i min barndom, på nära håll, kunde studera fördelarna med att ta sig en lur på dagtid. Min far var nämligen, om inte svensk så skånsk, mästare i att sova middag. Han kom ofta hem från jobbet och såg ut som sju svåra år, trött efter ännu en dag av fysiskt slit, klättrandes i elstolpar eller vadandes genom ett midjehögt snötäcke i nån gudsförgäten skog på jakt efter stormfallna träd som lagt sig över elledningar. Mor brukade då skicka gubben i säng direkt efter middagen som vi oftast åt kring fem. Där låg han sedan som Tutankhamun i sin kista med händerna knäppta på magen som höjde och sänkte sig i takt med hans fridfulla snarkningar. Efter en halvtimme kom ut ur sovrummet och såg ut som åtta fina år, glad och sprallig som Janne Loffe Carlsson, redo att umgås med familjen.
En av mänsklighetens vackraste uppfinningar, som sagt. Kan det ha gått till såhär?
Utanför en grottöppning sitter ett gäng halvludna urtidsmänniskor och gottar sig kring den relativt nyuppfunna elden medan de diskuterar om huruvida det där de tänker kalla ”hjulet” ska vara cirkelformat eller kvadratiskt. Plötsligt frågar någon: ”Var är Kjell?”. Hela följet reser sig, går in i grottan och finner Kjell utsträckt på en fäll av gasell (för rimmets skull). ”Det ser nästan ut som att han sover”, konstaterar Kevin. ”Han måste va’ dö’! De’ e’ ju mitt på dan!”, ropar Christoffer förtvivlat. Orden ekar fortfarande mellan grottväggarna då Kjell slår upp ögonen, smaskar lite förnöjsamt och ler mot sina ludna kollegor. ”Här ligger du och sover och det är inte ens kväll, Kjell!”, säger Ulf Lundell (för rimmets skull igen). ”Jag vet”, svarar Kjell glatt. ”Detta är min nya uppfinning och jag ska kalla den sova-fast-det-är mitt-på-dagen-och-inte-ens-nästan-natt!”. Kevin, Ulf och Christoffer har aldrig sett Kjell så pigg och glad och även om de alla tycker att namnet på uppfinningen behöver kortas bestämmer de sig för att testa den omgående och går gemensamt ut och lägger sig kring det-där-som-är-färgat-som-morgonurin-om-man-har-ätit-rödbetor-och-som-bränner-bort-ögonbryn-och-svider-i-kinderna-om-man-sitter-för-nära-när-man-grillar-korv.
Nej, om jag skulle ta tag i det där hästsläpsprojektet…eller…