Som barn var jag otroligt hundrädd. Eller kanske djurrädd i största allmänhet. Och jag tror att rädslan uppkom på grund av vår undulat, Pelle. Pelle var en folkilsken, bitbenägen surpuppa som helst ville bli lämnad ifred. I femton år (världsrekord?) satt han och tjurade i sin bur, tråkig som en möbel, och bara hoppades att någon skulle vara dum nog att sticka in ett finger. Då visade han med all oönskvärd tydlighet vad han ansåg om människosläktet genom att försöka bita fingret av den hand som födde honom.
Pippins blodtörst fick mig att tänka att om en fågel på ett halvt hekto kunde vara så mordbenägen – vad kunde man då inte förvänta sig av större djur. Min moster hade en hamster på säkert två hekto, Sluggo, som alltid slängde lystna blickar efter mina mjuka barnfingrar. Sluggos efterträdare som såg exakt likadan ut visade exakt lika stort intresse för barnfingerkött och döptes också följaktligen till Sluggo två.
Både Pelle och Sluggoarna var inburade vilket kändes tryggt för en djurfegis som jag. Värre var det hos min vän Micke Jynsen som envisades med att släppa ut sin vidriga undulat, Nicke Toby Jynsen. Nu var inte Nicke vidrigare än andra undulater men Pelle hade lärt mig att undulater äter människokött och Hitchcock hade lärt mig att alla fåglar lever för att hacka näbben i mänskliga hornhinnor. Och fågelfötter är fulla av sylvassa klor. Vidrigt är ordet.
Min första hunderfarenhet fick jag hos mina kusiner som hade en pudel. Han har nämnts tidigare i bloggen så jag väljer att fatta mig kort och konstatera att hans högljudda utskällningar, vampyrvassa huggtänder och hans vilja att tugga på barn skrämde mig till tårar. Jag var och är ganska säker på att alla hundar, från minsta chihuahua till största grand danois, nån gång har funderat på att äta sin ägare.
Genom åren har min djurskräck klingat av. Mycket tack vare goda erfarenheter av katter, kanin och hästar som alla verkat helt ointresserade av att sätta tänderna i mig eller resten av familjen. Och då har vi ändå väldigt söta barn som jag själv då och då funderat på att ta en tugga av.
Men jag påmindes om min gamla rädsla idag då jag rastade vår lånehund – Rila, en otroligt fin och snäll schäfer. Hon drog nämligen igång en skällfest utöver det vanliga då jag träffade på några bybekanta. ”VOV VOV VOV!!!” lämnade Rilas taggiga gap och jag såg på bekantingarnas skräckslagna blickar att för dem är schäfer bara är ett annat ord för varg. Med bestämd jag-har-pli-på-hundar-röst beordrade jag henne att genast sluta upp med skällandet, som i hennes fall mycket väl kan ha betytt: ”HEJ HEJ HEJ!!!”. Jag anser att förbud mot gälla skall skall gälla i tätbebyggt område och kring hundskeptiska homo sapiens. Det sket Rila rejält i varpå vi fick skippa trevligt kallprat och traska vidare.
Nu är kvällen här och Rila ska övernatta. Jag ska för säkerhets skull se till att hon är proppmätt innan vi kryper till kojs.
Man vet aldrig…
Hon är i alla fall ingen burlös undulat.