Jag rullar in på bankens parkering och kliver motvilligt ur. Hukandes mot yrvädret med snöflingsbortblinkande ögon sneddar jag över den släntande gräsmattan. Stegen snöknarrar på det där viset som känns upplyftande och lite exotiskt i december, men snarare som en skymf i april. Sorglig snösörja sparkas bryskt av mot tegelväggen innan entrén till banken. Innanför dörren ger dörrmattan ifrån sig en fuktmättad smaskning för varje steg jag tar. Innerdörren låses upp med ett välkomnande surr.
Innanför råder ett förmiddagslugn, förmodligen på grund av lårbenshalsbrytarvädret utanför. Med smältande små snödrivor i kalufsen går jag raka vägen till kassan där en ung man serverar mig ett godda’-godda’-leende som jag återgäldar med en tillagd tjenare-nickning. Mitt ärende är en insättning av en summa pengar från en värdecheck med både mitt och fruns namn på. På baksidan av checken finns en rad som givetvis måste skrivas under av båda två även om pengarna ska in på ett gemensamt konto där den ene, snöblöte och lite buttre kontoinnehavaren står och droppar med legitimation i högsta hugg. När jag märker åt vilket håll situationen barkar sneglar jag förgäves runt i lokalen efter något bekant bankansikte som kan komma fram och reda ut det hela på ett smidigt sätt. Jag ska just kläcka ur mig någon syrlighet om byråkrati innan jag kommer till insikt och biter mig i tungan. Ynglingen i kassan är med största sannolikhet inte upphovsman till regeln. Han gör bara sitt jobb och han gör det bra. Med ett leende dessutom.
Och jag ska vara jäkligt glad att jag har en peng att sätta in på sparkontot. En vacker peng som kom som en skänk från ovan för en ovan stipendiummottagare. Anna och jag förärades nämligen ett diplom och en peng från Glimfonden i förra veckan. Ett stipendium för att vi, Anna och jag, muntrar upp hembygden genom vårt musicerande och skrivande. Det vill säga genom att vi sysslar med det vi tycker är roligast i livet.
Att vi inte har firat mer är nästan kriminellt.
Fram med champagnen och skit i snön.
Vi har överhuvudtaget slarvat med att fira på senare tid. Igår var det vår vilket borde firats. Slarvigt. I morgon kommer den igen och då ska vi ta och fira. Att våren kommer och går i år bör kanske ses som välsignade återkommande tillfällen att korka upp något bubbligt.
Givetvis borde vi också fira våra yrkesval med en uppkorkning. Dels för att vi tycker så mycket om våra deltagare på Glimåkra folkhögskola och dels för att vi älskar att sakna dem såhär på påsklovet.
Att vi sålt vår älskade Åskar till Smålands bästa Eva och Mats kräver nästan en fest. En hästfest för vår ”lille” kille som nu travar runt i paradisiska hagar, bor i ett jättefint stall med nya bildsköna hovdamer omkring sig och som har en matte som skickar spännande uppdateringar dagligen. Skål för det!
Men viktigast att fira är kanske ändå att jag lyckades aprillura Anna ännu ett år. Med samma värdelösa lurendrejeri dessutom. Varje år sedan urminnes tider har jag kört med det-står-en-älg-i-trädgården-skämtet. Och lyckats! Jag har visserligen bytt ut älgen mot diverse däggdjur men grundskämtet har varit detsamma. I år misstänkte jag att det hela var kört. Barnen hade aprilskämtat en del på morgonen varpå jag anade att Anna skulle vara på sin vakt och därmed oaprilskämtbar. Jag spände därför varje lurarmuskel och väntade på ett tillfälle då hon var försjunken i en tidning vid köksbordet. Plötsligt slet jag till mig min mobil och fejkfumlade efter kameraappen medan jag sa: ”Nu är det väl ändå ingen tvekan om att den har skabb!”. Jag syftade alltså på Drakabergaräven som då och då ses stryka omkring på våra ägor i ett bedrövligt tillstånd. Anna släppte genast tidningen och skickade en ivrigt sökande blick genom trädgården och jag hann nästan känna oro över hur pass förbannad hon skulle bli över att än en gång stå där med ett aprilapril ringande i öronen. Ett år fick jag nämligen ta emot en knytnäve på överarmen. Men jag hade sagt A och därför krävdes ett B. ”April, april”, sa jag med ett undergivet leende som bemöttes av ett kort men ganska vänligt morr.
Lite champagne på det…