”Världen känns aldrig så stor som när man letar efter sin katt”
Min kloka fru vet hur man sätter ord på en känsla.
Vår Sandwich (Sandy, Sanne eller Sannemonnemannemonne beroende på dagsform) har inte synts till på fyra dygn och är nu en nål i en höstack.
Jag kom hem från jobbet igår, satte mig på cykeln och kssksskss-ade mig genom byns norra områden på jakt efter vår ögonsten. Jag stannade till hos de strålande män som frenetiskt försöker undvika att överträda deadline i den Trollabadsuppiffning som pågår på andra sidan Lönsbodavägen. Ett rejält mansexemplar med en skräckinjagande skruvmejsel i hand släppte allt han sysslade med på studs när han förstod mitt ärende. Med snälla ögon blickade han på min mobil med bilden på Sandy. Den som jag tog lite snett underifrån då hon inte märkte. Den som jag la ut på Facebook och som jag tittar på lite väl ofta. Den där hon är så fin att det bränner till i tårkanalerna.
Den snälla trollabadsmannen gav mig en gnutta hopp genom att fråga: ”Är katten trefärgad?”. Detta innan jag ens hade visat bilden. Ivrigt svarade jag: ”Jajaja! Har du sett henne?”. Han slängde iväg en finger i riktning mot byn och berättade att han hade sett en katt, inte helt olik den på bilden, som korsade den lömska långtradarspäckade vägen och spatserade i riktning mot byn. Jag kastade mig på cykeln igen och fortsatte sökandet med en försiktig vind i mina segel.
På en cykel som knappt höll balansfart gled jag på småvägarna mellan husen vid idrottsplatsen medan jag vrålade ”SAAANDWICH” och kände mig dum. En halvtimme senare, via skumpiga skogsvägar hamnade jag framför Trollabadet igen där nu ytterligare en hårt arbetande man släppte ett högljutt verktyg och gick fram till mig. ”Hitta’du’ntehenne?”, sa han och fortsatte: ”Sånna e’ di iblann. Dom ger si å po egna små upptäcktsfärder åsså står di där en da’ igen, mitt framför dörren, hungri’a, ruffsi’a och jävli’a å spinner utå bara fan”. Jag tackade för de välvalda och omtänksamma orden och cyklade hem, fortfarande med det där suget av saknad i magtrakten.
Våra tidigare kattförsvinnanden har vi alltid skyllt på Drakabergaräven. Lite väl krasst har jag konstaterat att ”så blir det när man bor såhär nära naturen”. Men Sanne har verkligen charmat sig rakt in i våra hjärtan och vi älskar henne som sommaren. Hon är inte ämnad att hamna i ett tarmsystem och sluta sin existens som spillning i skogen. Sanne är mer än en katt. Hon är ett konstverk. Ett dyrbart sådant som sprider värme och glädje bara genom att stå rakt upp och ner och finnas. Dessutom tvivlar jag på Drakabergarävens kattslaktarkapacitet. Sist jag såg honom var han så skabbtärd att en hasselmus skulle gå vinnande ur en eventuell duell.
Så hoppet lever.
Jag väljer nu att tro på klassisk tumhållning. Hjälp oss och håll varje tillgänglig tumme att hon står framför dörren snart – hungri’, ruffsi’ och jävli’…